Söndag 25 november: Så mycket bättre


b07b1059-1f39-49f4-af1c-fd50b6029807

Primetime, lördag klockan åtta, och TV-programmet Så mycket bättre samlar drygt 1,5 miljoner tittare. Tittare som får se när, mer eller mindre kända, musiker tolkar varandras musik och delar varandras livshistorier. Ofta är det ganska underhållande, ibland blir det starkt på riktigt.

Som när Magnus Uggla tolkar Olle Ljungströms Jag och min far. Känslosamt är bara förnamnet, framför allt att se den härjade och spröde Ljungström med slutna ögon närmast meditera sig igenom låten. Tiden står nästan stilla…

Jag och min far handlar om faderskärlek och om hur Ljungström nu begravt sin far under en pil. Men Ugglas version berättar också om skuld. Skulden att trots all kärlek inte finnas till hands; att trots all kärlek inte ha vågat ta farväl. Det är starkt på riktigt.

Domssöndagen är på riktigt. Och den handlar om allt detta; om faderskärlek; om den yttersta tiden och att livet och relationerna har ett slut; och om skulden att trots all kärlek ändå inte räcka till. Domssöndagen berättar om det goda allvaret. Att livet faktiskt är viktigt och på riktigt. Att du och jag har ansvar för våra liv och för varandra. Att det spelar roll vad vi gör mot varandra, och vad vi inte gör. En dag ska vi stå till svars.

Därför är denna helg en tid för eftertanke och tillbakablick. Men också framåtblickande och hopp. Historiskt har Domssöndagen kanske varit en dag av förskräckelse. Men precis som alla andra söndagar rymmer den ett evangelium. Och det märks alldeles särskilt i söndagens rubrik. Domssöndagens rubrik handlar inte om livets ändlighet: ”Ta vara på livet, det är snart slut”; inte heller om vårt ansvar och vår skuld – ”Gör gott, annars…”.

Domssöndagen vet att berätta att det behövs så mycket mer än allvar och god vilja. Människan och den mänskliga gemenskapen behöver hjälp utifrån. Vi kan inte rädda oss själva! Och därför är temat ”Kristi återkomst”. Jesus ska komma åter. Det är han som ska döma.

Vi behöver inte döma, varken varandra eller oss själva. Det är hoppfullt. Det är evangeliet.

Så låt denna domssöndagshelg bli en helg inte av förskräckelse, utan av förtröstan, förväntan och förhoppning. Låt den präglas av det som profeten Jesaja berättar: Att något nytt ska ske, det gamla ska vara glömt och förlåtet och inte ens i Jerusalem ska man höra gråt och klagan. Jerusalem som annars kan vara själva sinnebilden för mänsklig konflikt och osämja.

Men domssöndagens löfte handlar inte bara om en avlägsen framtid. För redan nu, ofullständigt men likafullt, mitt i vår värld, bland oss alla får och getter, går Jesus, som ett lamm. ”Se, Guds lamm som tar bort världens synder.” Vi behöver inte döma, varken varandra eller oss själva. Det är hoppfullt. Det är evangeliet.

Och ytterst bärs det hoppet av löftet att en dag, när Gud bestämt, då kommer Han tillbaka i sin härlighet. Inte som hot utan som löfte. Och medan Olle Ljungströms låt avslutas med strofen: Cirkeln ska slutas, det har jag kvar. Vi ska enas i jorden, jag och min far, kan domssöndagens goda allvar sammanfattas: Cirkeln ska slutas, det har jag kvar. Vi ska enas i himlen, jag och min far.”

Och då blir allt så mycket bättre…

Jonas Eek, stiftsteolog Göteborg

Kontakta redaktionen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.