Ögonblick som etsar sig fast


 

Vissa ögonblick tar aldrig slut. Vi minns dem med perfekt skärpa. Ögonblick som förändrar, förtydligar och förtätar livet.

Jag ser ögonblicken när mina barn föddes som om de var igår. Varenda detalj sitter som fastetsad innanför mina ögonlock. Mycket som har hänt därefter i livet är en smula suddigare. Hur de lärde sig gå, prata och cykla, simlektioner och…

Så många minnen, så många ögonblick. Men inget av dem är så tydligt som de där ögonblicken då de föddes. Varför?

Det handlar om förklaringsögonblick. Ögonblick när livet förklarar sig framför våra ögon och hjärtan. Framför mina ögon förklarade barnen sin existens för mig. De var här nu och hela min existens ropade ut att jag var deras utvalda pappa.

Förklaringsögonblick, härlighetsögonblick, upplevelser som visar på livet och samtidigt känns större än livet. Ögonblick som egentligen aldrig tar slut. Förklaringsögonblick, kanske korta i tid, men långa i upplevelsen. Det finns många sådana i livet. Det vilar något heligt över dem.

På söndag, Kristi förklaringsdag, står lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes inför ett sådant ögonblick när Jesus förhärligas inför dem. Det var dessa tre lärjungar som stod Jesus närmast. På förklaringsberget mötte de Jesus utan några filter. Allt det jordiska som tidigare begränsat honom var nu i några ögonblick borta. Jesus var både förklarad och förhärligad.

De tre såg Jesus ansikte lysa som solen och kläderna sken vita som ljuset. Där stod han och pratade med Mose och Elia, säkerligen för att visa på hans särställning jämfört med den andra två. Istället för att njuta av upplevelsen skrider de tre åskådarna till verket och vill bygga hyddor till profeterna. Handfast vill lärjungarna agera.

Inte helt olikt oss föräldrar när vi står inför vårt nyfödda barn. Vi plockar fram kläder, klipper navelsträngen och lyfter upp det nya livet i våra trygga armar. Handfast agerar vi. Logiskt, då som nu, vi vill göra något av det stora vi står inför.

Det är just då, mitt i vårt agerande, som förklaringen landar. ”Grattis, ni har fått en liten flicka/pojke! Lyssna till henne/honom.” Hör vi barnmorskan säga. Då går det upp för oss vad som verkligen har skett, ett nytt liv har anlänt. Inte helt olikt lärjungarna egentligen som fick höra. ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.”

Då gick det upp för dem vad det var som de faktiskt hade upplevt. De hade sett Gud ansikte mot ansikte. I skräck kastade de sig till marken, men Jesus går direkt fram till dem och låter oss alla förstå att mötet med Gud inte är ett skräckens möte, utan ett möte med kärleken. ”Stig upp och var inte rädda.” Säger Jesus.

Oavsett om vi befinner oss på det bibliska förklarande berget, på en förlossning någonstans i världen eller framför en dator, så kanske det inte är helt olikt hur vi alla reagerar på de där stora förklarande ögonblicken. Först överväldigas vi och vill göra något. Sedan börjar det sjunka in och vi börjar förstå. Omtöcknade strosar vi ner från ögonblicket på härlighetens berg ut i vår vardag av blöjbyten, arbete och skalande av potatis. Allt är både nytt och detsamma på samma gång.

Förklaringsögonblick, kanske står du inför ett sådant just nu? I mötet med en annan människa, i brödet och vinet, i ett ord eller en gest. Kanske håller livet på att förklara sig i detta enkla ögonblick… Glöm då inte fortsättningen. Jesus går fram till oss och möter oss där vi är. Han rör vid oss och så hör vi de där omtumlande och befriande orden. ”Stig upp och var inte rädd.”

Fredrik Beverhjelm
präst i Lunds domkyrkoförsamling

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.