High five när alla bitar är på plats


4332841645_334662e95d_o-Melani-Holtsman-flickr

– Kan den här biten passa här?

Jag sitter på golvet med en massa pusselbitar runt omkring mig och försöker få ihop ett Musse Pigg-pussel. Plötsligt håller en liten hand fram en bit och försöker få ner den på en plats jag genast ser är fel, men jag låter först handen försöka innan jag lite försiktigt skakar min hand med en gest jag tror kan uppfattas som:

– Den är fel, men försök med en annan bit.

Samtidigt tittar jag in i ögonen på grabben vid min sida. Han är 3-4 år gammal. Egentligen lite för liten för det här pusslet och rätt ofta ger han upp, men sen kommer han tillbaka med en ny bit i handen och någon gång stämmer det. Då gör vi tummen upp mot varandra och både han och jag lyser upp i ett litet leende.

Grabben bor på Migrationsverkets transitboende i Malmö. Kanske möter jag honom näste vecka igen här på golvet, eller kanske ser jag honom aldrig igen. Det kan bli vidareflyttning till något annat boende i Sverige eller återresa till landet han kommer ifrån, eller återresa till ett land de redan sökt asyl i.

När jag sitter där på golvet fylls jag av känsla av sorg, ja nästan förtvivlan. Vecka ut och vecka in kommer nya människor som tappat hoppet om ett säkert och bra liv där de bott. En del kommer direkt från det pågående krigets helvete i Syrien, andra från ett krig som officiellt avlutades för snart 20 år sedan. Ett krig som dock fortfarande på något sätt håller sin mörka skugga över flera länder på Balkan och som gör att folk där inte längre kan hoppas på ett värdigt liv, utan istället ger sig av i hop om att finna det bättre livet någon annanstans.

Jag försöker finna rätt plats till en ny pusselbit, men den passar inte där heller. Bara till slänga tillbaka den igen på högen igen och försöka med en ny.

På söndag är temat: Nådens gåvor och Jesus talar om vinstocken och grenarna och Paulus i Korinthierbrevet om kroppen och de många kroppsdelarna. De här texterna handlar väl först och främst om de olika gåvor som finns i den kristna församlingen, hur vi tillsammans bildar den kropp som är kyrkan, som är Kristi kropp verksam i världen. Hur vi både är beroende av honom av vars kärlek vi lever, men också är beroende av varandra för att dela både lidande och glädje. I beroendet blir vår kärlek både i honom och med varandra verklig.

Men visst kan också de här texterna användas för hela vår mänsklighet. Vi hör ihop, inte bara svenskar, inte bara européer, inte bara kristna, nej vi hör alla ihop. Vi är alla olika grenar på den vinstock som är mänskligheten, vi är alla olika kroppsdelar på den kropp som är mänskligheten. Vi är alla del av det där jättepusslet.

Vi kan inte säga att vi bryr oss bara om de här grenarna, vi tar bara hand om de här kroppsdelarna, vi lägger bara pusslet i det här hörnet. Nej, alla grenarna måste skötas, alla kroppsdelarna vårdas och det är bara när hela pusslet är färdigt som man kan vara riktigt nöjd.

Visst, sorgen och förtvivlan finns där. Frågorna finns där: Hur ska det här sluta? När ska människorna finna en trygga plats att bo på?  Men de frågorna, den sorgen får inte leda till uppgivenhet, utan istället vara del i just det där delandet av lidande och…

Plötsligt är det bara några bitar kvar. Då går det fort, och så lägger den lilla handen den sista biten på plats. Det är färdigt, det är helt, alla bitarna hade en plats. Vi ser på varandra och skrattar och slår ihop våra händer i en high five … och glädje!

Amen!

Per Kristiansson
Präst i Västra Skrävlinge kyrka

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.