Hoppet finns här och nu, hur mörkt det än blir


1025745_1

Vi är ute vid gravarna denna helg och tänder ljus.  Kyrkogårdarna fylls med gravljus och förvandlas i höstmörkret till ljushav. Våra liv på jorden ristas in på en gravsten. Vi pysslar med gravarna och tittar upp mot himmelen. Vad kommer det bli av oss?

Denna helg är också helgonens helg. Helgon var de som levde med en tydlig riktning i livet. Man drömde och brann för något så till den milda grad att inget annat blev viktigt.

Jag kliver in i den fantastiska Klosterkyrkan i Vadstena. Här möts himmel och jord. Den skulle inte funnits inte om inte Birgitta Birgersdotter funnits, haft visioner, drömt och varit så envis. Birgitta hade antagligen ingen aning om att hon en dag själv skulle bli ett helgon. Det var inte intressant då. Det fanns viktigare saker i livet. Som att vara en pilgrim och gå till platser som Santiago de Compostela, Rom och det Heliga landet. Påvedömet behöver också enas. Visionerna var klara och drömmen hölls vid liv. Hon vandrade för en sak som var viktigare än allt annat på jorden.

Jag lämnar valven och kliver ut bland höstlöven och gravarna utanför. Vad blir det av mina drömmar? Orkar jag hålla dem vid liv? Av jord är jag kommen och jord skall jag åter bli.

Runt hörnet möter jag en vän. Hon har precis hämtat sig efter en lång pilgrimsvandring för vår planet: ekovandringen,Svenska kyrkans vandring inför klimatmötet i Paris nu i december. Hon vandrar för en sak som är viktigare än allt annat på jorden. Jorden själv behöver få klokare människor. Människor som slutar leva efter sina begär och istället efter sina behov. Just nu sliter vi sönder planeten. Det är viktigt i livet, viktigt att gå för och viktigare än alla onda knän och fötter.

Hur gick det till slut med vandringen och med drömmen, undrar jag? Vi gick i två månader berättar hon. – Till slut blev jag trött och sliten, men nu har jag vilat och då tänker jag att det vore kul att gå igen.– Jag behöver bara hitta ett sammanhang där drömmen kan slå rot. – Håll drömmen vid liv, svarar jag.

Denna helg blir gränsen mellan död och liv genomskinlig. De ligger närmre varandra än vad vi tror. Men gränsen mellan drömmen och verklighet är också genomskinlig. Drömmen och hoppet är inte omöjligt eller orealistiskt. Vad det detta som helgonen såg?

Hoppet finns, här och nu, hur mörkt det än blir.

Fredrik Olofsson, stiftsadjunkt, internationella frågor, Linköpings stift

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.