Vad är det jag vill?


img_1495-torbjorn-toll-nduta-youth-mobilisation-at-youth-centre

Tankar inför söndagen före domsöndagen

Torbjörn Toll, präst och medlem i Svenska kyrkans humanitära pool skriver i veckans Tankar inför helgen. ​

Vad vill ni?

Ungdomarna från Burundi sitter på de gamla skolbänkarna och lyssnar till Zedis fråga. Hon heter egentligen Zuhura, kommer från storstan Dar Es Salaam och har precis blivit färdig med sin examen i juridik.

Ändå står hon här den gamla slitna lokalen och diskuterar med de nyanlända ungdomarna.

Hon valde bort storstadens bekvämlighet för att arbeta med flyktingar – något hon aldrig gjort förut. Det är första gången hon står framför gruppen av femtiofem unga killar och tjejer.

Zedi får mig att tänka på Jesus. Han frågade också efter vad människor ville. Ibland var det så uppenbart – som när mannen som var lam kom för att att bli helad. Ändå frågar Jesus.

Några av ungdomarna vill spela fotboll, andra vill sjunga och dansa. En liten grupp vill måla och skissa. Ytterligare en grupp vill spela  en sorts traditionella trummor.

Burundier har en förkärlek för rytmer. Jag har sett en liten grupp förskolebarn som använde pinnar som trummor. En kille i kanske åttaårsåldern lärde dem yngre. Det var en fröjd att se barnens glädje mitt i det som händer.

För vad finns det att göra för dem som flyr sitt land? Vilken framtid väntar dem?

Jag tänker främst på ungdomarna. De påminner mig så mycket om konfirmander att jag nästan måste nypa mig i skinnet för att påminna mig om att jag faktiskt jobbar i ett flyktingläger i Tanzania och inte i en svenskkyrklig församling.

En del har kommit med sina familjer. Andra har kommit själva. Det ser inte ut som om de kommer att erbjudas högstadie och gymnasieutbildning. Det gör mig arg och ledsen.

Vad hjälper det att få mat och tak över huvudet om ungdomarna inte kan få gå i skola?

Ibland tänker jag att vi som jobbar i flyktingläger arbetar med Afrikas framtid. Om vi bara vågade satsa lite mer, så skulle förutsättningar finnas kunde för att flyktingarna själva att omvandla lägret till en by eller en liten blomstrande stad.

Jag vet att jag är orealistisk. Det är så svårt att få ihop till ens det nödvändigaste – hur kan vi då få finansiering till gymnasieskola, yrkesträning och aktiviteter för att skapa inkomst?

Vad tillhör egentligen det nödvändigaste?

Svenska kyrkan arbetar med psykosocialt stöd i katastrofsituationen – det räknas inte alltid till det livsnödvändiga – men om ingen bryr sig om själen dör människan – även om hon har kläder på kroppen, får rent vatten och mat för dagen.

Ungdomarna valde att göra något meningsfullt med sin tid. Veckan efter kom de och städade den gamla lokalen – de ska göra om den till sin ungdomsgård! Förra veckan, strax efter att jag lämnat Nduta, fick de äntligen några fotbollar – en nödvändighet  för att kunna spela…

Men viktigare än materiella förutsättningar var deras inställning: de ville göra något gott av sin tid och de började med det även utan fotbollar och musikinstrument.

Vad är det du vill med ditt liv? Det är den yttersta förlängningen av Zedis fråga. För ungdomarna önskar jag att de trotsar alla odds, skaffar sig en utbildning och använder den för att arbeta för ett Afrika i fred och välgång – i harmoni med sig själv och omvärlden. Men om jag vänder frågan till mig själv?

Gud gav oss livet att förvalta. Talanger för att tjäna andra. Världen att leva i och dela med andra. Tron på Gud som grunden i vårt liv.

Hur förvaltar jag allt detta? Hur tar jag vara på min tid – mitt liv? Delar jag med mig av det jag fått – både materiellt och andligt? Eller sluter jag in mig i mig själv – stänger mig för Gud och andra?

Vad är det egentligen jag vill?

Torbjörn Toll
Präst och medlem i Svenska kyrkans humanitära pool

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.