Tankar inför tredje söndagen i fastan, 28 februari
Ibland blir allt fel, även när vi försöker göra rätt. Men när vi tror att kampen inte är värt något kommer den gode herden, tar oss i handen och säger ”Din tro hjälper dig. Gå med fred i frid”.
De sjunger med sina ljusa, klara barnröster så att huden på våra vuxna armar knottras. Genom rummet i den gamla kyrkan rör sig visshet, trots och tillförsikt fritt när 200 röster mellan 10 och 13 år förkunnar: ”…och vi ska göra jorden hel. Ja vi ska göra vattnet rent och vi ska aldrig skada varandra mer. Och vi ska slåss, ja vi ska slåss mot Goliat, så tro på mig för jag vet att vi är modigast. Vi kan”.
Ett slags evangelium från Laleh genom barnen till oss, mitt i en tid av oreda och livsfarliga båtfärder över djupa vatten. Mitt i den tomhet som en älskad människa lämnar efter sig. Mitt i det som blivit tröstlös vardag för den arbetslöse. Mitt i kommentatorsfältet till journalisten som får utstå hat när han försökte spegla kärlek. Mitt på skolgården där barnet med magont står. Mitt vid köksbordet där den gamla sitter ensam och blickar mot inget.
Uppmaningen som ljuder ända från Efesos är kristallklar och utan omsvep ”Spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred”. Bara gör. Du kan. Din tro har hjälpt dig.
Om det ändå vore så enkelt. För barnen som sjunger är nog sagornas och lägereldarnas tid förbi. Men visst kan man önska att livet ibland vore lika lättläst som en saga. Att Körsbärsdalen är Körsbärsdalen och Törnrosdalen dess motsats. Att det som är ont syns på utsidan och märks genom hårda nypor, mörka fladdrande mantlar och ögon som inte vill väl.
Men ormen bor också i paradiset och kan dyka upp alldeles oväntat, från ingenstans och varstans. Den får osanningar att låta troliga och den hotar liv med död, hopp med missmod och trygghet med rädsla. Verkligheten är inte en saga. Verkligheten är livet, döden, människorna och skapelsen och där finns ont och gott i en osalig röra.
Även när vi försöker göra allting rätt så blir det fel ibland. Det ingår i de förutsättningar det mänskliga livet ges. Vi är begränsade, vi måste prioritera och vi måste väga konsekvenser mot varandra och ibland köpslå med både hjärta och samvete.
Ibland kryper mörkerrädslan tätt inpå och ger kalla kårar, nästan som en orm i paradiset. Det kan kännas som om världen är en enda stor snårig skog där konflikter och orättfärdiga beslut blir till dunkla skuggor och hot. En skog där även den klarsynte lätt kan gå vilse utan hjälp.
Men den gode herden står där och visar vägen. Han är inte ensam. Vid sidan av honom står den svaga, den förtryckta, den marginaliserade, den vanliga och den rädda.
Där står också den som trodde sig ha alla svaren men som visade sig ha fel. Det är dit vi ska gå. Det är därifrån vi sänds ut att kämpa mot det onda och för det goda, det är från just den platsen vi ska hämta kraft, styrka och kompassriktning.
Och när vi tror att kampen inte är något värd kommer han att vända sig om och ta oss i handen och säga ”Din tro hjälper dig. Gå med fred i frid”.
Lotta Ingerholt, församlingspedagog/gymnasieteolog