Smärtan bakom ilskan


Sverige-63-91

Tankar inför fjärde söndagen efter trefaldighet 19 juni

”Jag hade ju dömt ut henne, på förhand. Jag möter skamset hennes ögon. Hon ler igen. Det strålande leendet. Hon hade kommit till kyrkan, utifrån. Och hon hade burit med sig evangeliet, denna dag”.

Min första tanke är att hon är för ung, nästa är att hon ser för glad ut, för ohärjad av livet. När vi annonserade efter en husmor till konfirmandlägret på sommaren, hoppades jag på en barsk farmor i 65-årsåldern som kunde säga ifrån, inte en 22-åring som fortfarande bär tandställning och skrattar obekymrat som en tonåring.Men hon är den enda som svarat på annonsen, så här sitter vi nu. Intervjudags. Jag har redan hört om hennes bakgrund, att hon egentligen inte vet så mycket om kyrkan, men att hon tror att hon vill hit.-Och hur kommer det sig att du vill jobba i kyrkan?

-Ja, ser du, jag jobbar med kundklagomål på IKEA. Hon ler det där strålande leendet igen. Hm. Inte konstigt att hon vill byta jobb. Jag känner att min röst blir lite cynisk när jag frågar:

-Och det gjorde att du ville börja arbeta i kyrkan? För att ingen klagar här?

-Nja… Hon ler igen. Det var framför allt en kund som gjorde det. Hon lutar sig framåt, fångar min blick med sin. Han ringde så ofta, om olika saker. Det saknades delar till hans bord, han hade velat köpa bara en kaffekopp men de kom två och två, hans nya säng var för smal, en gång var han till och med arg för att han hade tappat kvittot till sin fåtölj. Hon ler, som åt lyckliga minnen.

-Alltså, det kanske verkar konstigt, men – efter ett tag började jag nästan längta efter hans samtal. Han var alltid så… arg. Det spelade ingen roll vad det var. Han var alltid arg. Och så en gång berättade han att hans fru hade dött, det var därför han hade köpt ny enkelsäng och ny fåtölj istället för deras soffa och så. Och det är klart att då var det svårt att känna att möblerna dög, för det var frun han saknade.

-Vad hände? Jag har också träffat nyblivna änklingar, vet att det är svårt att sortera i känslorna när smärtan är rå. Han är levande för mig nu, den där mannen, och nu ser jag på henne med verklig respekt. Hon hade också sett det, smärtan bakom ilskan.

-Jo.  Han sade till mig att han ringde oftare än han behövde. Att han nästan hittat på saker som gick fel bara för att få prata med någon som inte blev sur när han skällde. Någon som lyssnade på hans ilska och som – hon gör ett uppehåll, håller andan, sänker rösten till en viskning – som inte dömde. Förstår du?

I hennes blick ser jag att han ringde helt rätt, den här mannen som ringt gång på gång till någon som inte dömde honom när han var arg. Någon som lyssnade, ville hjälpa.

-Och då ville jag börja jobba i kyrkan. För det var så stort, det han sade: någon som inte dömde. Och då måste ju kyrkan vara bäst. För är det en sak man vet om kyrkan är det ju att ni inte dömer.

Jag vet inte om hon hade rätt. Hoppas kan jag ju. Men här är den hemska sanningen: Jag hade ju dömt ut henne, på förhand. Jag möter skamset hennes ögon. Hon ler igen. Det strålande leendet.

Hon hade kommit till kyrkan, utifrån. Och hon hade burit med sig evangeliet, denna dag.

Och så kom det sig att vi denna sommar hade en husmor med tandställning och ett hjärta stort som hela himlen på vårt konfirmandläger. Och alla fick prata till punkt, även de arga. Och ingen blev dömd.

 

Charlotte Frycklund
Präst, Uppsala

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.