Söndagen före domsöndagen, 13 november
Det snöar och jag är sist, sist av alla som kommer att hämta på förskolan denna dag. Jag vet det. Jag hatar att vara sist. Han står och spanar efter mig i mörkret, längtar och väntar som jag efter honom.
Det känns som att jag är den enda som inte är en mysig, bullbakande superförälder. Istället är jag stressad, trött, ständigt otillräcklig. Och det är mörkt. Mörkt igen. Mörkt som imorse. Ses vi aldrig i dagsljus, min son och jag?
Det snöar på vägen, så mycket att det är svårt att ta sig fram. Den enda bilen på förskolans parkeringsplats är min. Ingen lössnö här, alla andra har kört här redan. Packat, uppkört. Till och med snön dömer mig som en otillräcklig förälder.
Dessutom grälade vi imorse. Min son var arg för att jag tyckte att han skulle ha overall på sig, och jag var sur för att han ville ha shorts på sig. Jag sopar snön från dagisgrinden. Jag gillar inte när vi skiljs osams, när han istället för att vinka skriker ”Dumma mamma!” när jag går.
Han har glömt innan dörren har stängts, jag vet det. Men inte jag. Jag sätter mig i bilen, men kör inte.
Jag vet att jag kan ringa fröknarna, de kommer att lugna mig: han är glad, leker redan. Jag kan ringa, men jag gör det inte, sitter och ältar istället. Det är en dryg vecka till domssöndagen, och jag är präst. Jag dömer mig själv.
Nu kommer hon!
Och sedan: jobb. Han är en del av min dag, även när han inte är där. En teckning vid min dator är från honom: Ett hus, en familj, en hund. En bild, varm som hans blick, färgglad som hans själ, konturskarp som hans viljestyrka.
Och nu är jag här igen, springer över gården, står inte ut med sekunderna som är kvar tills vi möts. Jag vill krama honom, berätta vad jag inte kan förklara och han inte kan förstå: hur mycket jag älskar honom – hur han är mitt allt, syftet med mitt liv, uppfyllelsen av min mening. Att vi ska äta köttbullar ikväll, att all min kärlek, allt mitt liv, all min omsorg är hans.
Och så ser jag det, barnansiktet i fönstret. Han står och spanar efter mig i mörkret, längtar och väntar som jag efter honom. Jag kan inte se, men jag vet ändå: ögonen rör sig över den dåligt belysta dagisgården, vaksamma, väntande, evigt sökande.
Och så händer det: Han får syn på mig, som jag får syn på honom. Han vänder sig in mot rummet. Lika tydligt som om jag hörde det, vet jag att han ropar till fröken därinne: ”Nu kommer hon!”
Fönstret är tomt, dörren öppnas. Där är han. Min son. Episk filmmusik borde spelas. Vårt återförenande, även om det är dagligt, är alltid storslaget.
Utan protest tar han overallen, tar med sig ”tusen hundra” pyssel och pratar hela vägen till bilen. Och jag vet att det är söndagen före domssöndagen på söndag och att jag dömde mig själv i bilen imorse, att självaste snön dömde mig, men han har friköpt mig med kärlekens makt.
Den där vaksamheten och väntan som vi pratar om i kyrkan på söndag, den utförde han nu. Såsom han stod där, står vi och spanar vid ett fönster i mörkret, väntar och hoppas på Gud. Och vi är som han, ropar ivrigt in mot rummet: ”Snart kommer han!”
Men det är mer än så. Det är inte bara vi som står och trycker ansiktet mot en ruta, Jesus gör det också. Han står där, ivrig, evigt väntande, och längtar efter mig, som bara kärleken kan längta, och förlåter mig, som bara kärleken kan förlåta.
Det är iallafall vad jag tänker när vi kör ut från förskoleparkeringen, vad jag hoppas när jag låter sonens kärlek skölja mig ren: att all den längtan vi har efter varandra speglar den längtan som finns mellan Gud och oss, att all mänsklighetens kärlek till varandra är en spegling av Guds kärlek till oss.
Charlotte Frycklund
präst