Tillsammans genom porten


Foto Magnus Aronson-7810

Första söndagen i advent, 27 november

Först en, så två, så… ja, jag tror det måste ha varit minst 15 barn som stod i en enda stor ring och kramade varandra och mig. Och jag tänkte: Det är så här det är – intåget i Jerusalem – bortom orden. Så här det är när man tas med innanför portarna.

Det hände sig för några veckor sedan när jag var ute på biskopsvisitation i Kvismare församling, södra Närke. Visitationsbussen stannade till vid F-5-skolan i Fridhem där ett helt blomsterfång av förväntansfulla barn glatt stormade fram med teckningar och frågor.

Titta här – och här – och här – och jag heter Si och jag Så och jag har en sån här tröja – och det har jag med (nästan) och vi ska ha gymnastik snart, och är det där ditt kors och får jag ta på det och så… så började de kramas. Först en, så två, så… ja, jag tror det måste ha varit minst 15 barn som stod i en enda stor ring och kramade varandra och mig. Och jag tänkte: Det är så här det är – intåget i Jerusalem – bortom orden. Så här det är när man tas med innanför portarna.

På Första söndagen i Advent möts vi i det välupptrampade dammet utanför Jerusalems stadsportar. Här har vi mötts så många gånger förut – Advent efter Advent – Palmsöndag efter Palmsöndag. Är du en erfaren kyrkogångare undrar nog du liksom jag om det finns något nytt att tillägga om detta omvälvande ögonblick? Så mycket klokt är ju redan sagt.

Men var det detta han ville? Ha min djupt kända men trots allt rätt flyktiga hyllning?

Utom möjligen det där med barnen i Fridhem… De som ihopkramade en hel skolgård till mig som välkomsthälsning.

När Jesus kommer ridande på åsninnan på väg in i Jerusalem rusar jag fram med min längtan och beundran. Halleluja – här är jag – ser du mig – jag kommer med detta och detta och detta i livsryggsäcken min. Och så viftar jag med mitt palmblad och sprider ut min mantel för Jesu fötter. Och fem minuter senare har han passerat, jag plockar ihop mina prylar och går hem.

Men var det detta han ville? Ha min djupt kända men trots allt rätt flyktiga hyllning?

Hade han kanske hellre sett att jag slutit mig tätt intill hans sida och följt honom genom porten och upp till Jerusalem. Att jag delat hans öde som han delar mitt?

Barnens varma mottagande ska inte övertolkas – de kom på att de ville kramas och gjorde det. Men genom att ”bara göra det” uttryckte de en omedelbar tillgivenhet i ögonblicket som jag borde ta efter. Herren tar gärna emot min bön och lovsång, och det är stort för mig – men vad av det han behöver ger jag honom? Följer jag honom också dit jag inte gärna vill gå? Sluter jag mitt hjärta till hans hjärta och ger mig hän?

Porten in i Jerusalem är bred nog för oss båda.

Så varför viker jag emellanåt av…?

Johan Dalman
Biskop i Strängnäs

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.