När föräldrar är vackra


Vårfest på dagis, i det skiraste skira, det mest knoppande och förhoppningsfulla av väder. En liten scen, söta barn som uppträder. Andra barn som väntar sin tur. Föräldrar som ser på.

Och nu ska min dotters grupp sjunga. Allt annat försvinner ur mitt liv, denna sekund är tillräckligt. Totalt fokus på varje ord, tar varje andetag ihop med henne, för hon har längtat så.

Nu går hon över den lilla scenen med en min av blyg och självmedveten koncentration. Det som så länge förberetts är nu här. Hennes stund. Och tårarna fyller mina ögon, och kanske ger de ett ögonblick av plötslig klarsyn, och kanske är de bara en dimma.

Men när hennes grupp går av scenen och andra människors barn är i centrum, så vänder jag mig om och tittar på den samlade gruppen föräldrar. Och, ja, barnen är söta – men föräldrarna är vackra.

För där kommer vi, från våra jobb, med den egna identiteten lämnad bakom oss, alla de små vardagligheter oviktiga. Vi är här nu, där det viktigaste finns. Vi har vinklat om mobilerna till kameror, tagit ett steg tillbaka – inte centrum i våra egna liv, just den här stunden.

Vi har skrapat ihop på ICA eller nogsamt bakat, beroende på personlig läggning och mängd tid, en picnic. Vi ska snart dela den med våra barn, och då ska väl våra telefoner ringa igen och vibrera av mail från chefer och kunder, och om de inte gör det så ska vi prata med varandra och vara vanliga igen. Men inte nu.Inte alls nu.

I det här ögonblicket, med fokus på barnen, står vi där, hemliga, lika som bara föräldrar kan vara lika, föräldrar som ser utan att ses. Blicken i allas ögon är samma: Målsökande som en robot på vår egen unge, dimmig av ogråtna tårar, och så skrämmande klar som bara kärleken kan göra en blick.

Halvt mellan skratt och gråt, ser vi våra barn på den här scenen och barnets alla framtida scener (Nobelprismottagning, Oscarsutdelning, prispallen på hockey-VM). Med blickar så intensiva och starka att de kan försätta berg.

Det slår mig att vi ser på barnen som Gud ser på oss. Att när jag går omkring i min vardag tittar en himmelsk Far på mig med ögon som följer mig med samma kärlek. När jag tar ett steg i min utveckling står Jesus och håller andan som jag gjorde när dottern gick över scenen, så inställd på att allt måtte gå väl, så fokuserad på varje andetag jag tar. Och detta – detta just nu – detta är det det närmaste gudomlighet jag kan ana, den kärlek jag känner för mina barn.

Och så har vi alla stämt in i Idas sommarvisa och barnen springer av scenen till väntande famnar och fika. Vi blir de där vanliga vuxna igen. Vi byter några ord, kollar snabbt på mobilen, och är alldeles normala på alla sätt, tråkiga, till och med.

Och det gör inget, för vi tittar ändå inte på varandra, vi tittar på barnen. Blicken är inte lika fokuserad – det finns mer som stör – men när den landar på barnen, då skymtar det till av det där gudomliga, den där kärleken.

Och den stunden, i det skiraste skira, i den mest knoppande och förhoppningsfulla av världar, är föräldrar vackra.

Charlotte Frycklund, präst

En kommentar

Per Svantesson säger
10 maj 2017 – 05:34

Lysande beskrivning av den ofattbara kraften i kärleken till våra barn. Tack❤

Charlotte Frycklund, präst svarar
29 mars 2024 – 03:03

Tack! Världens starkaste kraft

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.