Man behöver inte vara död för att komma till himlen

Han var dödssjuk, det fanns ingen bot, det fanns bara broms och lindring en tid. Han pratade med en vän om allt möjligt, om livet som varit och även om döden ibland.  Och en gång konstaterade de just detta; Himlen är inte något som bara väntar en gång på andra sidan, obekant och okänt, det är något vi får erfara, nu och då, redan här på jorden. Man behöver inte vara död för att komma till himlen.

Att skåda Gud, att se Gud i skönheten.
Att vila omsluten av kärlek och barmhärtighet, att vila i skapelsens och människors omsorg.
Att våga släppa taget, att lita på att Gud verkar genom andra.
Att låta hela kroppen fyllas av hänförelse, att dela glädjen och sorgen, skrattet och tårarna.

Nej, man behöver sannerligen inte vara död för att komma till himmelen.

Stunden på förklaringsberget, när lärjungarna fick se Jesus i sin himmelska strålglans, varade bara en kort stund, himmelens härlighet avslöjad på jorden.
Sedan sänkte sig ett moln och den himmelska härligheten doldes.
Den fanns där fortfarande – men fördold.

Så är det att leva här på jorden, tänker jag. Guds och hela himmelens härlighet finns här, har tagit sin boning här bland oss, men är dold för det mesta.

I berättelserna om Mose nämns en gång att han bad att få se Guds härlighet och Gud lät honom då stå på en klippa, men sa ”När min härlighet går förbi skall jag ställa dej i en klyfta i berget och skyla dej med min hand till jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mej på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se”. Linné lär ha anspelat på detta och menat att han ”såg Gud på ryggen” när han studerade naturen.

I berättelsen om förklaringsberget sägs att lärjungarna, lite yrvakna och förvirrade, ville stanna, ville bygga hyddor, ville bosätta sig där, kanske vända världen ryggen i ständig kontemplation. Det är inte meningen.

Vi får ibland, då och då, erfara att det gudomliga avslöjas mitt i världen, kanske mitt i vardagen, kanske i kön på ICA en vanlig tisdag, ett förklaringsberg, en glimt av den oändliga kärleken och godheten. Men vi kan inte stanna i det. Mose hade nog inte fallit död ner av att se Guds ansikte, men hur skulle man kunna slita sig från att vilja förbli där, bara skåda, det sköna, det härliga, det underbara? Det är änglars uppgift, inte människors, att ständigt skåda Gud. Och det är ju därför också en välsignad tur att solen går ner när man står där hänförd och betraktar en solnedgång en sommarkväll; annars skulle nog en hel del av oss bli stående där – hänförda och fastfrusna.

VI får ögonblick nu och då, vi får se Gud på ryggen, för att aldrig glömma att Gud finns överallt, närvarande i allt.

Men vi är människor, inte änglar, kallade i Hans efterföljd, Han som blev människa helt och fullt, inte att leva i himmelen utan på jorden, kallade att gå ner från berget, gå ner och tjäna så som Han tjänade, så som berättelsen fortsätter efter förklaringsberget – fulla av vissheten att Han är här, himmelriket är här – fördolt.

Felix Egegren, präst