Gott att leva


Det är inga små skor han tar på sig, Jesus, i kommande söndags evangelietext. Folket har hyllat honom som Gud, hans motståndare vill få honom att be dem sluta. ”Om de tiger”, svarar Jesus, ”kommer stenarna att ropa”. Lovsången till Gud är så stark, så kraftig, att till och med stenarna måste ropa ut den.

Sådär jublande och lovsjungande orkar vi kanske inte alltid vara. Oftast blir det väl på sin höjd ett litet gnolande. Ungefär som en kärleksrelation, den är sällan flammande hela tiden, en stor del av tiden ligger den och småpyr – annars skulle den brinna upp, om vi ska dra liknelsen ännu längre. För en tid sedan gjorde jag en temagudstjänst med texter av Galenskaparna och After shave, och då var jag inne på lovsång och glädje som livshållning. En text vi hade med i vår temagudstjänst var dikten ”Det är jag som bestämmer” av Claes Eriksson.

Det är jag som bestämmer. Det är jag som bestämmer om jag ska komma överens. Ingen annan. Så jag kan inte skylla ifrån mig. Jag kan inte skylla ifrån mig när vi inte kan komma överens.

Med den synen på världen och livet får vi ett stort ansvar. En stor uppgift. Men också en fantastisk möjlighet, en stor frihet. För ingenting är försent. Ingenting är dömt att misslyckas. Inte på förhand. Inte förrän vi har försökt. Det kan se dystert ut, men det kan också spricka upp. Vi är Guds armar, Guds ställföreträdare på jorden. Vi vet alla att våra dagar ser olika ut, våra veckor ser olika ut. Våra förutsättningar ser olika ut. Våra liv ser olika ut. Ingen människa kan gå genom livet utan att någonsin drabbas av sorg. Ingen har bara ljusa dagar, mörkret finns och det måste vi förhålla oss till. Ingen kan jubla varje dag. Men, och där kommer vi åter in på lovsången, vi kan ha en i grunden positiv livshållning.

När Johan Dalman valts till biskop i Strängnäs fick han förklara varför han alltid var så glad. Han sa, ungefär, att det var en livshållning, en positiv inställning till livet. Han kunde helt enkelt inte låta bli att vara glad. Inte munter och sprallig, men glad. Det är inte lätt att nå dit, det ska alla veta. Men den som lyckas har vunnit något fantastiskt. En insikt om att även när dagarna ser som allra jobbigast ut så är det ändå, någonstans, gôtt å leva. På det stora hela. Som en grundprincip. Gôtt å leva.

Livet är en fantastisk sak även när det är som mörkast. Som sagt, det är ingen livshållning som man snyter ur näsan men jag tror att den går att uppnå. Det kan handla om en insikt om, och en tacksamhet för, att Gud aldrig är frånvarande. Gud kan vara svår att ana, men Gud är aldrig frånvarande. Genom hela livet finns Gud där, alldeles intill. I våra medmänniskor, i naturen, i oss själva. Lovsången till Guds ära ska aldrig upphöra. Livet är gôtt, världen är stor. Det är, och ska vara, gôtt å leva.

Kjell Dellert, präst

2 kommentarer

Monica Johansson säger
6 oktober 2017 – 08:40

Tack. Dina ord värmer. Min kära syster lämnade jordelivet i går. Jag är så sorgsen men oxå glad för att hon får leva ett ljusare liv utan smärta nu. Himlen har fått ytterligare en ängel. ❤️

Kerstin Oksanen säger
7 oktober 2017 – 07:29

Det är så sant det som skrivits här, men det är ibland känna att Gud alltid är närvarande. Det är ändå sant, han överger oss aldrig. Hur skulle mitt liv vara om jag inte haft honom att alltid lita till och luta mig emot när livet ibland är riktigt tungt, men inte bara då utan när det är glädje o livet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.