Håll facklan brinnande

Att vaka är jobbigt, särskilt denna mörka årstid. Fram till vintersolståndet den 21 december djupnar mörkret dag för dag. Det är svårt med ”vaksamhet” då vi är som mest trötta. Det kan vara hälsosamt att bara ligga lite lågt. Låta dag läggas till dag i väntan på ljuset. Bara hålla i det allra viktigaste.

I Vaksala kyrka finns ett berömt altarskåp från 1500-talet med en massa små figuriner föreställande episoder och liknelser ur Bibeln. Längst ner syns de tio flickorna med sina brinnande facklor i händerna. De som väntade på att porten till den stora bröllopsfesten skulle öppnas. De som stått där länge, hunnit bli trötta, släckt facklorna och somnat. Och plötsligt hände det – festen kunde äntligen börja med ljus och glädje! Men hälften av flickorna missade alltihop. De kom aldrig in för att de inte i tid hade fått ny fyr till sina slocknade facklor.

Altarskåpets konstnär har avbildat flickornas facklor på två olika sätt. Hälften av flickorna håller dem liksom en bit ut från kroppen. En pensionerad kyrkoherde berättade en dag för mig om sin syn på den saken: ”Kanske denna distans till facklan ska föreställa en tro som inte hör ihop med dem, inte är integrerad i hela personens liv?” Jaa, tänkte jag, det finns risk att vi missar livet som pågår hela tiden under ytan medan vi är upptagna att syssla med annat.

En integrerad tro är nog den tro

– som vet att varje människa har personligt ansvar, har något hon måste svara för själv
– som har tillit till att Gud bor i våra hjärtan, djupt innanför och lever med oss varje dag – även när vi dör
– som kan lita på att Gud kan verka genom vår magkänsla. Den som hjälper oss att ifrågasätta, dra oss tillbaka eller helhjärtat säga ”ja!”
– som vet att olyckorna i livet inte är tecken på att Gud övergivit. Men som ändå kan tvivla på hur en ska orka och därför låta andra be för en och hjälpa tills det värsta gått över
– som vill förvänta sig något meningsfullt även i det som överrumplar
– som är införstådd med att allt vi har är ett slags lån som inte kan tas för givet
– som lever med en förväntan på att Gud kan möta oss varsomhelst, närsomhelst. I både vardag och fest, tillsammans med andra eller i enskildhet
– som vet att det finns något som bara du kan göra i just ditt liv, som inte kan ersättas av nån annan

När Gud hittar oss, kan vi hålla facklan nära kroppen, låta den värma oss och lysa för oss. Då har vi en integrerad tro.

Dagen idag är en märklig dag.
Den är din.
Gårdagen föll ur dina händer.
Den kan inte få mer innehåll än du redan har givit den.
Morgondagen vet du ingenting om.
Men dagen idag den har du.
Använd dig av det.
Idag kan du glädja någon.
Idag kan du hjälpa en annan.
Dagen idag är en märklig dag.
Den är din.
Och idag hjälper Herren.
(Indisk dikt.)

Ami M. Dahlblom, präst