Guds rättvisa, och min

”De är inte lika!”
Man kunde tro att världen skulle rasa samman. Det halvlitersstora glasspakeket på köksbordet var delat i fyra bitar; men ve, det verkade skilja några millimeter! Jag och brorsan kunde nästan starta världskrig över sådana saker när vi var små där hemma vid köksbordet i den tegelgula 70-talsvillan. Det är något med barn och millimeterrättvisa. Som tur var går det över, för de flesta.

Men frågan om rättvisa hänger kvar igenom livet. Vad är rättvisa? Att alla får lika mycket? Att alla får vad de förtjänar? Att alla får efter sina behov? Att alla får så att deras inre möjligheter kan utvecklas? Att alla får efter vilket land och vilken familj de råkade födas in i? Svaren är många, liksom frågorna.

Domsöndagen låter tanken på Guds rättvisa träda fram. Och många försöker klura ut hurdan Guds rättvisa är och hurdan Guds dom en gång blir. Vilka är fåren och vilka är getterna? Vilka är fiskarna som ska sparas och vilka är fiskarna som ska kastas? Talet om eviga eldar och straff har många gånger gjort att Domsöndagen blivit en dag då man drar sig för att gå till kyrkan.

Men många av oss längtar efter att rättvisa ska ske – att allt det som är orätt, fusk, orättfärdigt – ja ont – ska avslöjas och det onda straffas.
Jag tror och hoppas på att Gud är den som ser världen som den är och ser mig sådan jag är, på gott och ont. Jag tror och hoppas på att Gud är rättvis och rättfärdig och att Gud förväntar sig rättvisa och rättfärdighet, sanning och godhet av mig. Och samtidigt tror jag att Gud är barmhärtighet.

När jag tänker på Kristi återkomst och domen tänker jag på slutstriden i Astrid Lindgrens berättelse Mio, min Mio:

En timme räckte striden som hade varit väntad i tusen sinom tusen år. Den tysta, förfärliga striden, när mitt svärd som en eldsflamma for genom luften och mötte riddar Katos svärd och till sist slog det ur hans hand. Riddar Kato stod framför mig utan vapen, och han visste att striden var slut.

Då rev han upp sin svarta sammetsrock över bröstet.

-Se till att du träffar hjärtat, skrek han. Se till att du hugger rakt igenom mitt hjärta av sten. Det har skavt så länge där inne och gjort ont.

Jag såg in i hans ögon. Och i hans ögon såg jag något underligt. Jag såg att riddar Kato längtade efter att bli av med sitt hjärta av sten. Kanske var det så att ingen hatade riddar Kato så mycket som riddar Kato själv.

Och så hugger Mio riddar Kato i bröstet och han upplöses. Kvar finns bara en hög sten, en klo av järn, och en liten grå fågel som Mio släpper ut genom fönstret.

Astrids berättelse sätter ord på det jag tror och hoppas: att Guds dom inte handlar om millimeterrättvisa, utan kanske är en rättvisa av annat slag än vi förväntar. En rättvisa som handlar om befrielse. Vi kan befrias från så mycket, behöver befrias från så mycket: från stenhjärtan, ondska, skuld, skam och orättfärdighet.

Det finns något kärleksfullt i Guds dom: det som Gud skapat och älskar i oss blir befriat och får vingar.

Felix Egegren, präst