Pizza och ett jobb

”Det började redan på lågstadiet, på rasterna. Jag blev alltid vald sist, fotboll, brännboll… Sen spred det sig, kröp in i klassrummet. När vi skulle ha grupparbeten i mellanstadiet, när man skulle ha nån att sitta bredvid på klassresan… Och så kröp det liksom innanför skinnet. Jag försökte göra mej osynlig. Jag kunde ju inget. Var ju ingen. Betygen och skolan? Äh, det gick ju bara inte. Fick några praktikplatser i högstadiet, men blev mest sittande på en stol. Jag gick upp senare och senare på dagen. Vad var det för mening med att gå upp när man inte hade nått att göra, nått att gå till? Ja, jag vände väl på dygnet också, kollade serier på nätterna – då slapp jag i alla fall sova och tänka på allt.

Så var det en dag. Jag skulle bara ner till snabbköpet och köpa nått att käka, ja för matlagningen hade ju gått åt skogen. Det brukade bli fryst pizza eller så. Den dagen hade det kommit nån leverans till affären. En massa kartonger stod framför frysdisken. Tjejen som höll på att packa upp var ensam. Det skulle nog ta ett tag. Så kom ägaren ut, vi hade hejat på varandra några gånger, och han sa ”Hej – skulle du kunna bara hjälpa till här och få upp dom här varorna, vi är en kort idag – så bjussar vi på pizzorna sen?”

Jag väl blev lite ställd men han sa det så naturligt, och tjejen såg på mej och liksom log och sa ”Ja snälla”. Så jag ställde ifrån mej korgen och började packa upp varorna. Vi snackade lite, hon och jag. Det kändes bra. Sen när vi var klara lade han, ägaren, ner några pizzor, några frysta piroger och lite frukt i en kasse. Han sa ”Det är nyttigt också”. Och så fortsatte han ”Du, jag ser dej här ibland, du har inget jobb va?” och jag sa ju som det va. Då sa han ”Vi får alltid varor på tisdagar, kan du komma nästa vecka också, du var ju himla bra på detta!”

Jag vet inte vad som hände då. Jag tror det var första gången nån sa att jag var bra på nått, och det kändes att han menade det. Ja, på den vägen är det. Nu har jag nån slags halvtid här, fyra timmar om dagen med lönebidrag. Jag vet inte, men det känns som jag kan nått, som om nån behöver mej. Det känns himla bra i varje fall.”

Gud, jag vet inte varför en del människor inte blir tagna i anspråk. Varför några står på torget hela dagen utan att göra något. Kanske tänker jag ibland att de är lata. Det är så lätt att döma andra bara utifrån det jag ser och tror, utan att känna hela sanningen.

Gud, du ser mej, och oss alla, rakt igenom, min historia, mitt nu, det jag kan, det jag tror om mej själv och det jag inte tror om mej själv.

Gud, du vill ta oss alla i anspråk och du säger till var och en ”Du är viktig, jag tror och vet att du kan och vill – kanske bara en timme, kanske bara en liten stund – men för mej är det värt lika mycket som allt det andra, för mej är det värt allt.”

Det är en nåd att bli räknad med. Amen.

Felix Egegren, präst