Sagan om flickan och korpen

I en gammal saga fanns en gång en grym trollkarl som förklätt sig till mjölnare. Han fångade unga pojkar till slavarbete i sin kvarn. En av dem var Krabat, en ung, förälskad pojken. Han ville så gärna arbeta, göra sin flicka stolt. Men en kväll kom han inte tillbaka till henne som han skulle. Inte heller nästa kväll hörde flickan något ifrån honom. Hon började leta, frågade alla hon mötte, började misstänka att det värsta hänt hennes Krabat. Hon fick söka efter honom dag och natt.

På nätterna slet pojkarna hårt. På dagarna var de fria och kunde ta sig ut. Men trollkarlens förbannelse förvandlade dem till vita korpar, ingen kände igen dem. Varje ledig dag flög Krabat oroligt över staden och skogen, letade efter sin älskade. Han såg henne förtvivla men kunde inte ta kontakt, inte ge sig till känna.

Så en morgon hittade flickan kvarnen och knackade på. Trollkarlen öppnade, förvånad över flickans mod när hon sagt sitt ärende. Trollkarlen skrattade, men bestämde att hon skulle få göra ett försök. Om hon misslyckades skulle dock förbannelsen tvinga henne att vara fast där för evigt. Flickan satsade allt på sitt hopp.

Trollkarlen befallde korparna att sätta sig på sina pinnar och befallde flickan att peka ut vem som var Krabat. Hon flämtade till, hur skulle hon kunna det? Fåglarna var oigenkännliga i sin fjäderskrud. Vem var hennes kärlek? Sakta rörde hon sig fram och tillbaka framför dem. Studerade noga. Och till sist pekade hon rätt. ”Mitt hjärtas kärlek!” ropade hon. I samma stund löstes förbannelsen. Trollkarlen gick upp i rök med ett gällt skri. Alla pojkarna kunde skaka av sig fjädrarna och sträcka på sig, vara människor igen. Fria.

När Krabat blev ensam med sin flicka måste han fråga: ”Så fantastiskt, hur kunde du känna igen mig?” Och flickan svarade ”Det gjorde jag inte, men jag kände din rädsla.”

Jag tänker att Gud är flickan som med bultande hjärta letar överallt efter sina älskade. Som känner vår rädsla för att inte bli hittade, sedda, förlåtna. Kärleken driver ut rädslan.

Gud själv har i Kristus brutit ondskans makt. Och vi längtar efter den dag då detta faktum slutgiltigt manifesterats i allt och alla.

Ur Efesierbrevet 5:
Ta Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull. — En gång var ni i mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning.

Ingen av oss ska behöva kämpa ensam med allt. Ta tag i någon och be om hjälp! Och var rädd om dig, om du är den hjältemodiga typen! Det räcker långt att välja något litet hanterbart, helt nära, att få hjälp med för att de onda spiralerna ska brytas.

Du behöver inte vara modig, bara mänsklig.