Sagan om flickan och korpen


I en gammal saga fanns en gång en grym trollkarl som förklätt sig till mjölnare. Han fångade unga pojkar till slavarbete i sin kvarn. En av dem var Krabat, en ung, förälskad pojken. Han ville så gärna arbeta, göra sin flicka stolt. Men en kväll kom han inte tillbaka till henne som han skulle. Inte heller nästa kväll hörde flickan något ifrån honom. Hon började leta, frågade alla hon mötte, började misstänka att det värsta hänt hennes Krabat. Hon fick söka efter honom dag och natt.

På nätterna slet pojkarna hårt. På dagarna var de fria och kunde ta sig ut. Men trollkarlens förbannelse förvandlade dem till vita korpar, ingen kände igen dem. Varje ledig dag flög Krabat oroligt över staden och skogen, letade efter sin älskade. Han såg henne förtvivla men kunde inte ta kontakt, inte ge sig till känna.

Så en morgon hittade flickan kvarnen och knackade på. Trollkarlen öppnade, förvånad över flickans mod när hon sagt sitt ärende. Trollkarlen skrattade, men bestämde att hon skulle få göra ett försök. Om hon misslyckades skulle dock förbannelsen tvinga henne att vara fast där för evigt. Flickan satsade allt på sitt hopp.

Trollkarlen befallde korparna att sätta sig på sina pinnar och befallde flickan att peka ut vem som var Krabat. Hon flämtade till, hur skulle hon kunna det? Fåglarna var oigenkännliga i sin fjäderskrud. Vem var hennes kärlek? Sakta rörde hon sig fram och tillbaka framför dem. Studerade noga. Och till sist pekade hon rätt. ”Mitt hjärtas kärlek!” ropade hon. I samma stund löstes förbannelsen. Trollkarlen gick upp i rök med ett gällt skri. Alla pojkarna kunde skaka av sig fjädrarna och sträcka på sig, vara människor igen. Fria.

När Krabat blev ensam med sin flicka måste han fråga: ”Så fantastiskt, hur kunde du känna igen mig?” Och flickan svarade ”Det gjorde jag inte, men jag kände din rädsla.”

Jag tänker att Gud är flickan som med bultande hjärta letar överallt efter sina älskade. Som känner vår rädsla för att inte bli hittade, sedda, förlåtna. Kärleken driver ut rädslan.

Gud själv har i Kristus brutit ondskans makt. Och vi längtar efter den dag då detta faktum slutgiltigt manifesterats i allt och alla.

Ur Efesierbrevet 5:
Ta Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull. — En gång var ni i mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning.

Ingen av oss ska behöva kämpa ensam med allt. Ta tag i någon och be om hjälp! Och var rädd om dig, om du är den hjältemodiga typen! Det räcker långt att välja något litet hanterbart, helt nära, att få hjälp med för att de onda spiralerna ska brytas.

Du behöver inte vara modig, bara mänsklig.

 

4 kommentarer

Kikki säger
2 mars 2018 – 11:51

Väldigt fin berättelse men jag förstod den inte riktigt fullt ut. Måste nog läsa fler gånger...

Redaktör svarar
5 mars 2019 – 02:18

Hej Kikki!
Vad är det du vill förstå som du tycker att du missade? / Ami, präst

Anna Jerrhag säger
3 mars 2018 – 12:50

Tack♥️

Sylvia Rezania säger
3 mars 2018 – 01:17

Väldigt fin berättelse. Var kan man hitta sagan och vem har skrivit den? Lite nyfiken😊

Redaktör svarar
5 mars 2019 – 02:18

Hej Sylvia, Det är en tysk barnboksförfattare, Otfried Preussler, som gav ut boken Krabat 1837, efter en serbisk folksaga. Orionteatern i Stockholm skapade en egen version av denna berättelse 1992 som de kallade De vita korparna. Vita korpar – albino – naturfenomen som antagligen bland folk där dessa ofta syntes gav upphov till denna berättelse. Visst är den fantastisk! Roligt att du också tyckte om den!/ Ami, präst

Pappa Per Gålnander säger
3 mars 2018 – 06:31

Kärleken är det viktigaste vi har.
Utan kärlek förlorar livet sin mening.
Rädslan att förlora kärleken är kärlekens pris.

Redaktör svarar
5 mars 2019 – 02:18

Hej Per! Det var en stark trosbekännelse. Tror att jag hajar vad du menar; om vi ger oss hän o verkligen älskar en annan människa är det nåd att leva i. Vi kan inte ta den för givet och hade vi garantier för den skulle det kanske inte vara kärlek eftersom den alltid är fri. För mig är det också viktigt att tillägga att Guds Kärlek med stort K, den som är grunden för vår existens, verkligen kan driva ut våra djupa rädslor för att bli övergivna mm. För ”den som har Gud kan ingenting sakna” som det heter i en Taizésång. Inte enkelt men ett skönt riktmärke. Människor kan alltid svika – Gud gör det aldrig.
God fortsättning till din söndag!/Ami, präst

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.