Övningstro


Jag kommer ihåg första gången jag körde bil själv.
Jag hade övningskört länge och ofta. Långa sträckor på landsväg lika väl som i stressig stadstrafik. Kände mig därför ganska säker som bilförare redan innan jag fick det eftertraktade körkortet.

Så kom då den stora dagen när jag för första gången kunde sätta mig i bilen alldeles ensam. Ingen erfaren lärare eller förälder i sätet bredvid mig. Ingen liten grön skylt på bagageluckan för att uppmärksamma medtrafikanterna på att ta särskild hänsyn.
Utan det var bara jag själv, favoritstationen på bilradion och mil av tom landsväg. Bilden av den totala friheten och självständigheten. Jag var Vuxen!

Jag har aldrig varit så nervös som just den första gången ensam bakom ratten. Nu hade jag ju ingen att fråga. Någon som påpekade om jag gjorde fel eller hindrade mig från att göra något allvarligt misstag. Nu var ansvaret mitt.

Det har blivit många mil bakom ratten sedan den där första gången. Många olika bilar och i olika länder. Skulle ljuga om jag sagt att allt gått perfekt och högerfoten har väl en och annan gång orsakat en fortkörningsbot eller två.
Men på det hela taget har det gått bra.

Jag har vuxit som bilförare och utan att vara perfekt, vet jag att jag är tillräckligt bra.

Kan man Övningstro?
Jag minns i början när jag närmade mig den kristna tron och kyrkan. Satt där i bänken och lyssnade. I ungdomsgruppen kände jag mig som en främmande fågel. Alla andra kunde så mycket. Visste allt kändes det som och slängde sig med begrepp som jag aldrig hört.
Ibland hade jag velat ha en skylt som sa ”Övningstror” så att andra skulle veta att de behövde ta lite extra hänsyn. Då kanske jag vågat ställa alla som jag tyckte dumma frågor. De som jag inte vågade ställa i början.
Så sakta växte jag in i kyrkan. Tillslut kände jag mig lika säker i den enkla andakten i ungdomsgruppen som i den stora högmässan på söndagen. Men jag hade alltid någon annan att fråga.

Jag minns så väl första gången någon frågade mig och jag kände att jag faktiskt kunde svara. Stoltheten när någon av de andra, de som fungerat som de äldre erfarna lärarna, frågade mig om jag kunde ta över en uppgift.
Nja, det gick väl inte så där perfekt alla gånger det heller. Men jag fick övningstro. Fick växa i min tro. Och tillslut kunde jag vara den som ledde andra.

Jesus säger till sina lärjungar att han kommer att lämna dem. Därför att annars kommer de inte kunna växa. ”Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er.”
Om man aldrig får pröva på egen hand, så kommer man heller aldrig att kunna växa. Att växa i tro kan ibland handla om att våga pröva sina vingar.

En kommentar

Cecilia säger
29 april 2018 – 11:23

Tack för det Maria - jag övningstror fortfarande och det känns också bra..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.