En fyraårig släktforskares tankar om döden

Min farfar höll på med släktforskning och spårade min familjs historia långt bak i tiden. Tack vare hans nyfikna intresse vet jag att den senaste prästen i släkten var Jacob i början av 1700-talet. 300 år senare prästvigdes nästa, nämligen jag. Min fyraåring har ärvt intresset för släktforskning, och har ett fascinerande stort intresse för sina släktband.

Många är frågorna: vad hette farfars mamma, vad jobbade morfars pappa med, hur lät egentligen farmor, hade hon några syskon? Det är samtalen om farmor som är de mest återkommande. Hon dog för snart tio år sedan, alltså långt innan min unge föddes och ändå säger han ofta ”jag saknar min farmor”, han som aldrig fick träffa henne.

Det är stora frågor det här, om varifrån han kommer, och vart han ska. Det är ofrånkomligt att tala om döden med en fyraåring som bär en nyfikenhet på livet. Vi har valt att inte göra för stora omskrivningar om döden, utan att svara ärligt men mjukt på hans frågor. Han vet att vi kommer dö, och har redan bestämt vad han ska sjunga på vår begravningsgudstjänst: Magnus Ugglas version av Jag och min far.

Det är en balansakt att tala om dödens realitet på ett sätt som gör det närvarande utan att vara skrämmande eller bli för övermäktigt. När vi sedan talar om det kristna hoppet och uppståndelsen får jag ha en sådan där balanspinne som cirkusfolk har. Den som hjälper om den hålls i våg, men stjälper om den lutar för kraftigt åt något håll. Jag vill ju inte att ungen i pur glädje av uppståndelsehoppet springer rakt ut i gatan. Hoppet om evigt liv tar inte bort allvaret med att dö. Hur säger man ”Du död, var är din udd”* på fyraåringska?

Kanske var det enklare förr när vi bodde närmare inpå varandra i små stugor med kökssoffor, när döden var mer en del av livet, och inte något som sköttes en bit bort. Det var nog inte enklare att leva då, men det var nog enklare att förhålla sig till dödens som en realitet snarare än en fiktion som man bara kanske kommer uppleva. Hur många av oss har inte sagt om jag dör snarare än när jag dör, som om döden var ett val för oss.

Visst måste väl det faktum att Lasarus börjat lukta slå an en annan ton hos den som levt nära döden än hos den som mest sett den på TV. Hur mycket större blir inte insikten om Jesu kraft då när man vet hur hopplöst död en luktande kropp är? Kanske gjorde dödens naturliga närvaro det enklare att förstå den egna förgängligheten såväl som den egna uppståndelsen.

Jag läste på nätet att en begravningsbyrå i en undersökning slagit fast att sex av tio personer skulle förändra sitt levnadsmönster om de visste att de skulle dö inom tre år. Om döden så att säga blev närvarande.

Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Korinth att han bär döden med sig i sin kropp. Jag tror det är gott att på ett eller annat sätt göra så, för att påminnas om livets livlighet genom dödens verklighet. Jag själv bär döden närvarande genom en fyraårig släktforskares frågor om sin saknade farmors liv och drömmar.

Erik Olebark Ringheim, präst

* Se 1 Kor 15:55