Han visste att de försökte lura honom i en fälla. De kom där, lismande och leende. Började med att smickra honom. Tala om hur bra han var och hur duktig han var. Hur mycket de beundrade honom.
Sedan kom frågan! Den där skenbart enkla och oskyldiga. De hade varit noga med formuleringen märkte han. Oavsett hur han skulle svara skulle de kunna sätta dit honom. Nu när han tittade noga på gruppen som stod framför honom såg han också att de hade förenat sig. Där var personer från båda grupperna som var ute efter honom. Svarade han si, så skulle den ena gruppen reagera, bli upprörda och hävda att han hade fel. Svarade han så, skulle de andra reagera likadant.
Han kände sig både trött och uppgiven när han besvarade deras noggrant formulerade fråga med en enkel motfråga.
Alla har åsikter.
Om vad som borde göras och vem som ska göra det
Framförallt har vi åsikter om varandra. Helst om dem som vi inte har träffat. Men det behöver man ju inte, för man vet ju ändå.
Alla vet ju att de där gör så. Så är det.
Och när argumenten tryter kommer det: ”att jag känner faktiskt en som råkade ut för… så det vet man ju.”
Och vi konstaterar alla att Någon borde faktiskt ta tag i det här, för det är ju egentligen så enkelt, när man tänker på det.
Jaa, Någon borde verkligen ta tag i det här.
Och så står alla där och väntar på….Någon
Samtidigt som vi gärna högt och tydligt uttrycker våra tankar och åsikter om vad någon borde göra i vårt samhälle.
Vad som behöver ställas tillrätta.
Och även om få erkänner det öppet, så har alla åsikter om vilka som får vistas var i vårt samhälle, och vilka som är ”icke önskvärda”.
Alla anser att det måste göras något.
Få vill bo granne med, eller bli sedda tillsammans
med de människor som allmänt anses vara ”problem” ett orosmoment. Och så försöker vi snärja med kluriga frågor eller regler.
Vi säger en sak, men gör så lätt en annan.
Säger att vi skall stötta och hjälpa, men försöker samtidigt snärja med kluriga frågor för att se, är det rätt? Är detta någon som verkligen förtjänar vår hjälp?
Ge Kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud det som tillhör Gud.
På vilket sätt bidrar jag till att göra vår värld, vårt samhälle bättre? Ger jag Gud det som tillhör Gud? Eller försöker jag slingra mig, ställa de kluriga väl uttänkta frågorna. Föra de skenbart logiska invecklade resonemangen för att rättfärdiga mitt eget agerande, eller allt som oftast brist på agerande?
Alla har åsikter, så även jag.
Frågan jag ställer mig själv är: Vågar jag se på mina egna åsikter med Guds ögon?
Läs söndagens bibeltexter