Svaga ljus, starkt trots

Ljusen på kyrkogårdarna den här helgen lyser i natten, värmer i kylan. Varje låga ett minne, varje tändning en ritual. Varje sörjande en kämpe i den långa, mörka, svåra kampen mot mörker och meningslöshet.

Ljusen flammar där, mitt ibland alla döda. Svaga i lågan men starka i trotset. En proteströrelse för sörjande.

Du (du, vem du nu är – ondskan, förgöraren, djävulen, meningslösheten, liemannen – jag ger dig inget namn men jag hatar dig) du kan ta våra kära ifrån oss. Döden kan överskugga livet. Vi vet. Vi har varit med. Det borde inte vara så, men det är så. Vi har sett din makt. Du kan krossa.

Men du kan inte göra mörkret kompakt. Du har tagit mycket ifrån oss: glädje, lycka, fridfullhet, bekymmerslöshet. Men du kan inte ge oss ett mörker som är så stort att vi inte kan göra det mindre.

Våra ljus är patetiskt svaga, faktiskt. De lyser inte upp vägen vi har att vandra, de ger ingen synstyrka, där i allhelgonanatten. De ger ingen större värme heller, ingen att tala om. Man är aldrig varm på en kyrkogård, man fryser ända in i själen. Så inga stora förändringar i våra liv. Ingen sikt, ingen värme. Men vi tänder våra ljus ändå.

Och de flämtar, bland andra flämtande ljus. De flämtar, de finns där. På det sättet påminner de om oss sörjande. Vi är inte strålkastare eller lägereldar, vi är svaga som bräckliga tändstickor. Men vi finns. Och vi är många. Vi är många som tänder ljus. Många som är svaga och flämtande, många som trotsar.

Och i takt med att kyrkogårdens ljus blir fler och fler, i takt med att vi ser dem växa till en matta av ljus, i takt med att fler och fler människor går att hedra sina döda, händer något med ljuset. Det ger fortfarande ingen riktningsvisning, de är inga spotlights, inget helljus.

Men de syns. De syns från långt håll, i all sin flämtande skörhet. Och jag tänker mig att det är här och nu som all vår sorg syns. Allt det vi bär inom oss hela tiden får denna dag synas. Vår sorg blir en ljusmatta. Den lyser inte upp hela världen, men den flammar milt, med budskapet att vi är många. Många som går, sårade och sargade, med var sitt svaga ljus. Tillsammans är vi många. Tillsammans är vi sköra. Men i all vår gemensamma skörhet kanske vi är lite starka ändå.

Så idag går vi sörjande till våra gravar. Vi går, trasiga, illa tilltygade, några av oss till faktiska kyrkogårdar, några av oss tänder ljus i hjärtat eller på något annat ställe som är viktigt. Men vi går. Och vi bär något med oss, något som kommer ur djupet, som kommer ur dimman, som kommer ur hjärtats envisa längtan efter att kärleken skall segra.

Ett svagt ljus.

En del av ett starkt sken.

Vårt lilla bidrag till att göra sorgen synlig. Att göra världen meningsfull igen. Att låta kärleken värma även i det kallaste mörker.

Gud, ge oss alla ett ljus att bära
Några att höra ihop med
Ett flammande hopp
Och en tro på kärleken.

Amen.