Hur lång är en evighet?


När jag var ungefär fyra år, hörde jag någon säga att när man är död så blir man en ängel och det är man i evighet. Jag tror egentligen inte vi blir änglar när vi dör utan jag tror att vi blir de vi redan är. Men nåväl, jag funderade mycket på det där ordet ”evighet”. Det gick inte att tänka sig något som aldrig skulle ta slut. Något som bara fanns och fanns och fanns. Det var en helt svindlande känsla. Mina tankar räckte inte till för att förstå det. Och fast jag är bra mycket äldre nu räcker tankarna fortfarande inte till.

Söndagens tema är ”yttersta tiden” och Jesus talar om den ”sista tiden” i texten. Det är ord som kan låta både skrämmande och spännande.
Vad är den yttersta tiden eller den sista tiden? Är det samma sak? När infaller den? Ibland tänker jag att den yttersta tiden kanske inte är samma för alla? Den yttersta tiden kanske är när detta livet vi kan se här är slut? Och att det är personligt för var och en när det inträffar?

Samtidigt så tänker jag mig också yttersta tiden som en tidspunkt när det goda slutligen ska segra över det onda. Då är det slutet på tiden för det onda. Men det goda är evigt. Dessa två tankar kanske säger emot varandra, eller så gör de det inte. För våra logiska hjärnor kan inte förstå hur det hänger ihop.

Jesus pratar i Bibeln om att den yttersta tiden är som födslovärkar. Det ger mig hoppet att döden inte är slutet. Att tidens slut inte är tillvarons slut. Ordet födslovärkar ger sken av att det är något nytt som börjar, att tidens slut är början på något nytt. Och det är där det ordet som är så svårt att förstå, ordet ”evighet”, kommer in. Jag tror inte att evigheten börjar, för den finns redan här. Jag tror att vi föds in i evigheten när vårt liv är slut. Som en ny början.

Samtidigt tror jag att vi redan nu på ett sätt är i evigheten fast vi befinner oss i tiden. Jag tänker att när vi kan landa i nuet så kan vi ibland ana evigheten. Gud är alltid med mig och hos mig, både i det förflutna och i framtiden. Men det är kanske när jag landar i nuet, landar i mig själv, i min kropp och i mitt hjärta som jag lättare kan erfara Gud? Kanske är det då jag kan vända mig mot Gud och i någon mån besvara den kärlek som Gud alltid ger mig?

Gud ser mig och älskar mig alltid. Det står i en av texterna att om vi stannar i Jesus så behöver vi inte vända oss bort i skam utan kan frimodigt ta emot insikten att vi är Guds älskade barn. Jag tänker att orden ”stanna i Jesus” kan bytas ut mot att ”vända oss mot Gud”. Att landa i nuet kan hjälpa oss med det tror jag.

Men oavsett om vi ser eller vänder oss mot Gud eller inte är vi älskade och sedda av Gud och Gud finns alltid där. Den insikten tänker jag mig är lätt för en liten 4-åring att ta till sig. Barn komplicerar det inte som vi vuxna gör. Det kan vi lära oss av barnen: att vila i Guds kärlek.

3 kommentarer

U. Nihlén säger
5 november 2018 – 10:32

jag stannar i dina ord. De bär närvaro. Jag läser en gång till.
Ska läsas fler gånger ändå. De värmer.

födsloväg kan skönjas ovanför Svenska kyrkans logga.
Koboltblå i Vintergatan, den vackraste nebulosan i fyraåringens hand.

❤️ tack!

Conny Fant säger
8 november 2018 – 10:36

Agnetha,
Tack för dessa för mig nya tankar om den så kallade evigheten. Helt underbart att tänka att vi är födda in i den och redan är där! Nuvarande ögonblicket är ju då en evig stund?!

Malou Wirström säger
9 november 2018 – 08:23

Tack för fina och givande tankar.🙏

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.