Ett gyllene rike helt utan knäckebröd


Adventssamlingen är slut och eleverna från klass två i särskolan lämnar salen för att fika. Alla utom Max. Han stannar framför en tavla som sitter på väggen bakom dörren. Han stirrar på den med ögon som skiner av  – något. Något jag känner igen, men inte hittar ord för.

Tavlan föreställer Guds rike, ett väldigt gyllene rike: Guldgator. Guldslott. Guldmurar. Tavlan glittrar och glänser. Konstnären, en dam i syföreningen, har inte snålat med guldfärgen. Och hon skänkte den till församlingshemmet, och – tja.

Någon bestämde att den skulle hänga bakom dörren.

Max tittar på den, förtrollad.
-Wow, säger han. Jag bor där. Hos kungen. Han pekar på ett slott i tavlans mitt.

-Jaha, oj, svarar jag, och vet att det är sant.
-Och, säger han, och pekar på ett mindre, men lika glittrigt hus. Du kan få bo där. Om du bjuder på fika. Det gör du väl?
-Visst!
-Hundvalparna bor hos mig så klart. I skogen bor det tomtebebisar och alla mina kompisar bor i en ring runt mitt slott.
-Mysigt, säger jag.
-Och jag ska bestämma viktiga saker, säger han. Som… Han funderar. Jo. Jag bestämmer… att…
En lång, dramatisk paus, så att jag ska veta att det han säger nu är viktigt:
-Vi ska inte ha knäckebröd. Bara mjuka mackor.
-OK, säger jag.
-Och…. han tittar på mig allvarligt, så att jag ska förstå att den order som nu kommer måste verkställas.
-Och? frågar jag, redo för allt.
-Och kanelbullar. Till frukost. VARJE DAG.
-Det är jag med på, säger jag. Definitivt.
-Och en sak till.
-OK?
-Den allra viktigaste saken!
-OK.
-Den viktigaste, viktigaste saken någonsin.
-Glass? undrar jag, som känner att vi har samma prioriteringar.
-Nej, bättre än glass, säger han.
-Godis?
-ÄNNU bättre än godis, säger han och nu kan han inte hålla på det längre, det forsar ur honom, det underbaraste man kan bestämma: ALLA kommer att vara snälla mot alla! Hela tiden!
-Wow, säger jag.
-Exakt, säger han. WOW.
-Så inget knäckebröd, utan snällhet och kanelbullar till frukost?
-Ja! Nu lyser han av helig glöd.

Och plötsligt inser jag vad hans ögon sken av. Det där jag kände igen men inte kunde placera, förrän nu, när hans blick möter min. Igenkänning. Han såg på tavlan av Guds rike med igenkänning.

Den där tavlan! Tavlan som fått många att säga ”åh så snällt av Elsa att skänka den” men tyst avsluta meningen ”men man förstår ju varför hon inte ville ha den kvar.” Tavlan, med det konstiga perspektivmåleriet och de underliga formerna på murar och hus. Tavlan, som beskriver Guds rike som guld – och guld i överflöd. Tavlan som nu förvandlas, när jag ser på den med Max.  Och Max känner igen sig i Guds rike. Det är hans rike. Och ditt. 

Du kan se det också, om du stannar upp och tittar noga, bortom guldet, bortom utanverket.

Guds rike är skimrande och magiskt.

Guds rike är bättre än glass och godis. (Och mycket bättre än knäckebröd.)

Guds rike har hundvalpar och tomtebebisar och alla dina kompisar bor nära.

Och alla, alla är snälla mot varandra.

Och Max från särskolan ska bo i slottet.

Och kanelbullar till frukost.

I evighet. Amen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.