Och efteråt snöänglar


Sneglar på väckarklockan. 5 minuter kvar tills den ringer. Lugnt, vilsamt och skönt i sängen. Plötsligt dunsar det i trappen av uppspelta barnsteg som springer mot sovrummet: ”Pappa, pappa! Det snöar! Idag är den bästa dagen någonsin! Och vet du vad pappa, du måste ut och skotta snö!”

Min yngsta har aldrig sett så glad ut som just nu, så jag tvingar mig upp ur min varma säng, bekräftar lite trött att ”Jo, det är helt fantastiskt att det är snö ute” medan jag drar på överdragsbyxor och jacka och ger mig ut för att skotta uppfarten.

Väl där ute i minusgrader, snålblåst, is och 15 centimeter snö så slår det mig: Jag tycker inte alls att det här är lika kul som min yngsta. Jag råkar slå i en trädgren bredvid uppfarten med skyffeln och blötsnö hamnar innanför kragen. Usch!

Plötsligt öppnas ytterdörren, och min pyjamasklädda yngsta tittar ut och frågar ”Vill du ha hjälp?” Och jag tänker att han kanske har en poäng ändå. För min yngsta så är det här inte ett jobb. Det är en lek, en möjlighet att vara med mig och bygga ett snöberg som kan användas till massor med roligheter och lekar.

Och jag tänker att det kanske är så här vi behöver se på livet, tron och kallelsen. Inte som ett jobb eller en uppgift som ska klaras av, utan mer som ett uppdrag, en lek, något vi får göra tillsammans. Visst, jag kanske skottar lite mer snö än min yngsta, men han har roligt nog åt oss båda. Jag tror att vi alla är kallade att bana väg. Bana väg för Herren, för Guds kärlek och omsorg här på jorden.

Ibland är uppgiften tung och arbetsam och kan kännas som ett jobb, och då behöver vi påminnas om att vi inte bär vår uppgift ensamma. Vi behöver påminnas om att vi har en himmelsk förälder som gör det tyngsta jobbet. Som skrattar med oss, gråter med oss och delar både lek och arbete. Och vi, Guds barn, vi får vara med. Och efteråt får vi göra snöänglar!

2 kommentarer

Maria säger
14 december 2018 – 10:51

Så givande och sant 🤗
Precis så kom jag fram till bara i förrgår.Min uppgift är att vara mitt bästa jag som jag vill vara. Och när jag inte orkar det så duger jag ändå och är älskad av Gud. Jag har varit sjuk sedan 15 år tillbaka och fått sluta min tjänst inom kyrkan och jag älskade mitt arbete och försökt komma tillbaks. Mitt familjeliv har krävt mycket pga sjukdomar och diagnoser och dödsfall så jag har inte räckt till för de mina som jag velat och längtat till att få göra något eget för andra. Men nu har jag landat och kommit till insikt om min uppgift. Och bönen jag bett varje dag har gett mig svar.
Visa mig Herre din väg och gör mig villig att vandra den. Amen.

Monica Nydenmo Jonsson säger
15 december 2018 – 08:48

Gav värme och ett leende!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.