Konsten att sluta krympa

Den här texten är en fiktiv omskrivning av en biblisk text, ur ett annat perspektiv. Läs gärna bibeltexten ur Joh 4:5-26.

Jag är gammal och ingen tror på gamla kvinnor. Men du måste höra om min dotter.

Hon var så duktig när hon var liten. Verbal. Framåt. Hade lätt för sig. Sånt gillar inte folk. Inte i vår by. Hon passade inte in. Tog för mycket plats. De sade det och hon började skämmas. Varje gång de såg på henne krympte hon.

Nu gick hon aldrig ut när det fanns någon risk att möta någon, gick aldrig till brunnen på morgonen, som de andra kvinnorna. Hon gick mitt på dagen, när solen plågade.

Varje dag ser jag henne gå dit i solens plåga. Skamsna, krympta steg. Blicken sänkt.

Min dotter.

Idag satt det någon vid brunnen. En man. Kvinnor säger elaka saker. Men män. Män gör elaka saker. Han är okänd, från Galileen, för fin för att prata med folk som oss. Hon krymper, men tar upp vatten. Ger honom.

Allt i mig skriker i protest. Håll huvudet lågt, gå hem. Gå, bara GÅ!

Hon går inte. Han pratar med henne. Hon svarar. Jag hör inte riktigt. Men jag ser att något är fel. Hon ser inte ut som vanligt. Hon ser längre ut.

Längre.

Han pratar med henne, med ett tonfall som till en jämlike. Min dotter ler. LER. Allt är fint en kort stund i hennes tunga liv. Sedan hör jag en sak han säger. Då fryser allt i mig till is igen.

-Gå och hämta din man, säger han. Som de brukar, de säger: ”Du och dina män!” ”Vem är pappa till dina barn?” Jag har sett det hundratals gånger. Hon kommer att krympa igen.

Men inte den här gången. Hon rätar på ryggen, ser honom i ögonen. I ÖGONEN. Hon som inte ens ser mig i ögonen längre. Och så svarar hon, som om det var en vardaglig fråga, vilket som helst.
-Jag har ingen man.

Han nickar. Han ler till och med när han säger:
-Där talade du sanning. Fem män har du haft, och den du har nu är inte din man.

Hennes blick är fortfarande fast i hans. Och hon växer fortfarande, hennes rygg blir allt rakare, hennes hållning allt fastare. Hon okrymper. Något har hänt, men vad? Hon är som en krigardrottning, på väg ut i strid. Som en ängel med ett uppdrag. Som. Som… Som när hon var barn.

Och jag förstår inte vad som gav styrka. Men den vidriga skammen är borta. Hon är en fjäril på väg ur en puppa, slår med vingarna första gången. Hon talar långsamt, med tyngd, varje ord har tusen betydelser.

-Våra fäder har tillbett Gud på det här berget. Men ni säger att man ska be i Jerusalem. Nu diskuterar hon teologi. Som en lärd man. Inte som kvinnor ska. Han kommer att förakta henne, krympa henne, kanske slå henne, kanske…

Men de samtalar lugnt. Så säger hon till sist:
-Jag vet att Messias kommer och när han kommer ska han låta oss veta allt.

Veta allt! Nyss kunde hon inte sträcka ut sin rygg och nu vill hon veta allt. Som en ängel på uppdrag. Som sig själv, när hon var fem.

Och så säger han det, det som hon väntat på.
-Det är jag. Jag som talar till dig.

Jag är gammal och ingen tror på gamla kvinnor. Men jag visste, i det ögonblicket visste jag. Att han var Messias. Och att han hade lagat allt det trasiga, skamsna i henne och att jag skulle få tillbaka min glada, otåliga, starka dotter. Jag visste att min dotter var en ängel med ett uppdrag.