Sagan om Lennart


Jag är vuxen. Så därför gör jag vuxensaker på dagarna: Har snygga jobbkläder, går på möten. Har integritet. Värdighet. Fast inte på kvällarna. På kvällarna gör jag helt andra saker.

Jag letar efter Lennart. För Lennart försvinner ofta på kvällarna, och utan Lennart fungerar det bara inte hemma hos oss.Lennart är femton centimeter lång, grön, en slags dinosaurie i tyg, och han bor i min dotters famn som en mobiltelefon i en tonårshand, hela tiden, förutom varje kväll, då han är försvunnen.

Och då letar jag efter honom. Och jag är en vuxen person som är respekterad och kompetent på dagtid. Men på kvällstid är jag en desperat gosedjursletare som, som Holmes söker Moriarty, försöker hitta Lennart.

Vart går gosedjur som rymmer? Lennart har många gömställen. Jag har hittat honom längst ner ibland Legot, bakom tonåringens dator, i kylskåpet. En hemsk gång låg han i kompostpåsen och försökte smälta in bland gurkskal och gammal sallad.

Ikväll finns han ingenstans. Jag har letat bland gosedjuren på dotterns säng – ja, de är många men ingen av dem kan ersätta Lennart. Jag har letat inuti stövlarna i hallen, i kastrullskåpet, skräckslaget rafsande genom den blöta tvätten i tvättmaskinen.

Jag kommer på mig själv med att ropa hans namn. Som att han skulle komma då. Sedan upptäcker jag att jag ber till Jesus: “låt mig hitta Lennart välbehållen.” Fånigt. Men innerligt.

Vad gjorde vi när vi kom hem? Overallen slängdes på golvet i hallen. Sedan vattenfärgerna, sedan hällde hon tvål och havregryn i hundens matskål. Men Lennart då?

Kan han vara kvar ute i bilen? Jag går ut och kollar, bakom och under barnstolen. Ingen Lennart. In igen, och när jag ska lyfta upp en overall från golvet i hallen så känns den ovanligt knölig i höger ärm. Och jo, där ligger Lennart, så hårt hållen i en kärleksfull barnhand att när overallen åkte av åkte Lennart med in i ärmen. Nu tittar han på mig med kolsvarta garnögon. Det känns som att han blinkar åt mig.

Jag förklarar för honom igen, det där med mitt jobb och snygga kläder. Att jag faktiskt är en person värd respekt och integritet. Lennart ler (det gör han i och för sig alltid) och jag tänker mig att han har en viss sympati, en viss respekt.

Men den beror inte på mitt jobb, inte på min värdighet. Den beror bara på att jag varje kväll går kärlekens ärenden. Hittar Lennart för att återföra honom i sin älskades famn. Gång på gång.

Och plötsligt vet jag att det här är det viktigaste jag gör. Det som ger trygghet åt min dotter är värt varje sekund av sökande, varje dyrbar minut av det som annars skulle ha varit egentid. Det som jag gör av kärlek, är det viktigaste jobb jag gör.

Så jag ber en snabb tackbön till Gud. Tack för Lennart, tack för att overallen låg slängd på golvet – annars skulle jag fortfarande inte hittat honom – och framför allt tack för de människor som Gud gett mig att älska. De som varje kväll ser till att jag söker laddsladdar, favorittröjor och – självklart – Lennart.

9 kommentarer

Conny Fant säger
13 februari 2019 – 10:47

Tack Charlotte,
Känner så väl igen ditt sökande. Men för mig är det detta nya påfund: "Mobiltelefonen." Varför har jag gjort den så viktig i min tillvaro?
Ska jag bara helt enkelt befria mig från denna: "Stressymbol?"

Charlotte Frycklund, präst svarar
28 mars 2024 – 01:47

Hej Conny, jag tycker inte du ska befria dig från telefonen utan lära dig leva med den. Den är viktig, antar jag, för att du kan kontakta andra med den och få del av deras vardag. Med andra ord ett slags socialt hjälpmedel. Så ser jag på telefonen. Charlotte

Ulrika Eriksson säger
13 februari 2019 – 10:55

"Det som jag gör av kärlek, är det viktigaste jobb jag gör." Inte mängden, storleken, kvaliteten på det jag gör utan att jag gör och att jag gör av kärlek. Tack Charlotte <3

Charlotte Frycklund, präst svarar
28 mars 2024 – 01:47

Tack fina Ulrika!

Ellinor säger
15 februari 2019 – 11:52

Härlig reflektion! Det är antagligen en stor del av de flesta människors vardag att söka efter något, om det så handlar om ett gosedjur eller mat för dagen. Det är kanske inte lika självklart att detta sker på kärlekens väg. Mitt sökande efter mobilen (som jag alltid förlägger när jag kommit hem) om kvällen är inte så mycket för att jag älska mig själv.

Charlotte Frycklund, präst svarar
28 mars 2024 – 01:47

Hej Ellinor, är du säker på att den inte har med kärlek att göra? Vänskap kanske? Mobilen har vi ju ofta för att hålla kontakt med dem vi bryr oss om. Jag tänker att det är en kärleksgärning mot sig själv att gå och söka upp ens väg in i de relationerna. Charlotte

Anna Jerrhag säger
15 februari 2019 – 03:11

Absolut fantastiskt! Tusen tack✨

Charlotte Frycklund, präst svarar
28 mars 2024 – 01:47

Tack för dina fina ord, Anna!

Anna-Karin säger
15 februari 2019 – 07:57

"Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag"
Det tycker jag även innefattar de små sakerna vi hjälper varandra med.
Gud välsigne er!

Charlotte Frycklund, präst svarar
28 mars 2024 – 01:47

Verkligen! Tack för dessa ord, Anna-Karin!

Martina säger
15 februari 2019 – 08:24

Min dotter hade tappat sin hem och skolnyckel någonstans på vägen till skolan. Denna dag var det mycket snö ute. Hon ringde mig på väg hem. Mamma nyckeln är borta.... Lite senare samma dag går jag och dottern samma väg och jag ber till Jesus. Led mina steg och ögon... Jag sveper med ögonen över vägen där vi går fram. Plötsligt ser jag något litet (ungefär som en lillfingernsgel) som blänker till i snön. Vilken lycka när jag hittar nyckeln. 🙏 Mycket bön blir det när man går kärlekens väg!

Charlotte Frycklund, präst svarar
28 mars 2024 – 01:47

Vilken fin berättelse, Martina! Tack för den!

Yvonne Aronsson Amechitovi säger
16 februari 2019 – 09:16

Tack för "berättelsen om Lennart"

Ulrica Espenholt säger
16 februari 2019 – 09:51

Tack för din fina kärleksberättelse. Så mycket vi gör om dagarna som kanske kan kännas stressande, men om man ser det som kärlekshandlingar blir det bara fint. Tänk vilket kärlekskapital vi omger oss med och kan ge vidare ❤️❤️❤️

Charlotte Frycklund, präst svarar
28 mars 2024 – 01:47

Vilket fint sätt att uttrycka det, tack för de orden!

Ann säger
16 februari 2019 – 11:25

Fin text om vardagen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.