Fötternas plats

-Låt honom ha fötterna på bordet!

Byggmästarens order ekar i tomrummet. Spänningen stiger. Byggmästaren har trott på det här. Kämpat, tänkt, och beräknat. Han är övertygad om att Jesu fötter ska få plats på bordet.

Fötterna bär upp resten av Jesu kropp med hans välkomnande armar och lätt böjda huvud. Länge har byggmästaren kämpat för sin tro på att det ska lyckas. Nu ska den tron prövas. Tron på att Jesu fötter bär. Tron på att Jesus kommer att stå upp för den som kommer in i rummet. Tron på att den som kommer in i rummet märker att Jesus står upp för just den personen.

Jag ser en stund på Jesus-figuren. Med ett leende tänker jag att det skulle kunnat ha gått till ungefär så där när Jesus fick sin plats på bordet. Bordet är altaret i en av kyrkorna i min närhet. Bredvid blommor och ljus har Jesus sina fötter. Figuren är i min dubbla längd och jag hoppas varje gång jag står vid hans fötter att han lutar sig mot väggen. Jag tror att han står stilla när jag kommer till honom med det som hjärtat är fyllt av. Tror att han bär mitt tvivel och mina sorger utan att falla sönder. Tror att han ger mig en plats vid bordet på samma sätt som han gjorde en gång för länge sedan vid ett annat bord. Den här söndagens evangelium serveras vid det bordet.

Bordet står hemma hos Simon. Men det kunde vara hemma hos dig eller mig. Jesus kommer på hembesök och vi bjuder honom till bords. –Bon apetit! Och i ett andetag är måltiden igång. Vem vill bli störd när en måltid med sådant finbesök just har börjat? Vem vill få tankar och liv utmanade? Vem vill bli påmind om sorger, saknade och sjukdomar när vi äntligen har satt oss ner i gott sällskap?

Jag vill inte. Eller rättare sagt, jag kanske vill men jag vill inte gå in i kampen som ett samtal med bordsgrannen Jesus kan leda till. Det gör ont och är svårt och jag värjer mig. Det är mänskligt!

En ny person kommer in i rummet när måltiden är igång. Med stor kärlek lägger den nya gästen sin uppmärksamhet vid Jesu fötter. Sina sorger och sin omsorg lägger hon också där. Hon verkar veta att det är just där som de allra bäst hör hemma. Hur kan hon göra det jag skulle vilja men inte förmår mig att göra? Hur kan Jesus låta henne göra så? Mina ord missar Jesu fötter och riktar sig in i hans ansikte. Som om jag glömt att fotperspektiv verkar rymma en hemlighet.

-För att du ska kunna gå i frid från det här bordet, svarar Jesus.

-För att jag vill hjälpa dig att lägga din längtan och din kamp vid mina fötter. Någon behövs som kan visa dig, som kan väcka ditt mod att tro mig. Mina fötter står stilla och de trampar inte på det som är ömtåligt. Jag bär ditt förtroende utan att falla sönder.

Jag sitter tyst vid bordet en stund. Tänker på Jesus-figuren i kyrkan och att han faktiskt står upp trots alla böner som riktats till honom. Jag värms av bilden. Och jag förnimmer en aning av mod, en aning av den verklige Jesus. En mening i orden: -Gå i frid, din tro har hjälpt dig!