Grundbultar och ödesstunder

Jag spelade en tid i mitt liv väldigt mycket spel. Kortspel, brädspel, strategispel… alla sorter, egentligen. Ett kortspel som ofta kom fram heter Chrononauts. I det ska spelarna försöka manipulera historien genom att få vissa historiska händelser att hända eller inte hända. Dessa händelser som påverkat historien på ett eller annat sätt kallas ”linchpins”, dvs grundbult. Ändra en grundbult, och historien skulle kunna gå en annan väg.

I våra egna liv finns det många sådana grundbultar, ödesstunder. Kanske är det att tacka ja eller nej till den där inbjudan, som sedan skulle leda till att möta den stora kärleken. Kanske är det en vänstersväng istället för höger, och undvikandet av en olycka. Vi ser sällan ödesstunderna när de sker, men i efterhand blir det ibland tydligt att där, just där, kunde allt ha ändrats och gått i en helt annan riktning.

Palmsöndagens text berättar om en sådan ödesstund i Jesu liv. Intåget i Jerusalem kunde ha lett till något helt annat än det gjorde. Kanske bestämdes det där hemma hos Marta i Betania. Kanske var det doften av balsamet som Maria hällde ut, kanske var det Judas oförståelse, men oavsett vad det var som hände där, blev följden att Jesus inte red in till politisk makt eller erövring, utan till sin egen död.

Kunde det ha gått annorlunda? Säkert. Jesus kunde ha hindrat Maria, skänkt pengarna till de fattiga, och tagit upp kampen för en ny världsordning, där och då. Det tycker säkert många av oss hade varit rimligt, det logiska och mest solidariska. Men Jesus var aldrig ute efter den makten. Att göra sig till välgörare, till storsint härskare, till välvillig despot, var aldrig hans avsikt. Så istället låter han Maria göra det hon vill göra, och axlar sedan uppgiften att dela lidandet och dela döden.

Det är inte sista gången Jesus får en chans att ändra historiens gång. Men jag tror personligen att hans beslut fattades, slutgiltigt, där. Begravningsdoften, den stillsamma förtvivlan i Marias handlande, och reaktionen från Judas samverkade. Världen kan aldrig förstå, men de som lidit, de som hoppats, de som förtvivlat, de vet vad sällskap i mörkret betyder.

För ödesstunderna i våra liv leder lika ofta till sorg som till glädje. Ibland är det den stora kärleken som finns runt hörnet, men ibland är det istället förlusten av den vi älskar. Ibland är det en olycka som vi undviker, men ibland är det den som vi råkar ut för. Och vi vet inte när det är det ena, och när det är det andra.

Livet är inte som kortspelet, vi kan inte ändra på våra ödesstunder och grundbultar, utan bara se tillbaka och kanske lära oss något av våra val eller det som drabbat oss. Kanske kan vi lära oss att leva med det. För mig är det tröst att veta att då Jesus ställdes inför sina ödesstunder valde han, hela tiden, att dela människornas liv. Han visste vad insatserna var, vilka möjligheter som låg framför honom, och valde vårt liv, vårt lidande, och vår död. Och för det är jag så oändligt tacksam, för jag är aldrig lämnad ensam.