Det är en regnig oktoberkväll och redan är det mörkt ute. Tid att natta min fyraåringa son, med allt vad det innebär. Dags att göra checklistan:
-borsta tänder: check
-inspektera under sängen efter monster: (tomt) check
-läsa i boken: check
-sjunga ”Let it go” (varje kväll de senaste två och ett halvt åren…): dubbel-check
-be ”Gud som haver”: check
-avslutande kram och ”jag älskar dig”: check
Jag reser mig upp och går mot dörren när mitt barn plötsligt, och helt utanför rutinen, utbrister ”pappa, nu vill jag be”. Jag överväger kort om det här är ett jag-vill-inte-gå-och-lägga-mig-tjat, men då han aldrig tidigare försökt vara uppe längre genom bön blir jag nyfiken. Jag sätter mig ner igen och lyssnar, han ber:
Tack Gud för att du tar hand om alla människor på den här jordklumpen
Tack Gud för att du tar hand om alla döda
Tack Gud för att du tar hand om mina kusiner
Tack Gud för att du skyddar oss mot monster och spöken
Tack Gud för att du vet vad klockan är
Tack Gud för att du tar hand om min familj
Amen
Det här sätter igång mina tankar. Bön kan vara svårt ibland. Man letar efter passande ord, försöker komma i rätt stämning, och så är det ju det här med att säga saker högt till någon som man inte ser. Det är inte konstigt att lärjungarna i söndagens evangelium frågar Jesus om hur man ber.
Jesus svarar lite oväntat i det som idag är bönen ”Vår fader”. Han inleder bönen med det enkla tilltalet ”pappa”, ger lärjungarna checklistan ”älskar dig, tack, förlåt, hjälp” och förklarar att Gud är som en god förälder, även om vi barn är lite tjatiga.
Jag inser att det mitt barn lärt sig är en gåva. En gåva som hänger ihop med det Jesus lärde ut till sina lärjungar. En gåva lärjungarna lärde vidare hela vägen till mitt barn en regnig oktoberkväll, via mig, mina föräldrar och min mormor. En gåva som till och med ett barn med lite övning klarar av, och som ger mening och kraft i mörker och ljus.
Du kanske också har någon som lärt dig ”Gud som haver” eller någon annan bön? En förälder eller släkting, någon inom kyrkan eller kanske en vän? Passa på att tacka Gud för den personen.
Åter till nattningen. Jag torkar diskret bort en tår, svarar med ett amen och frågar om han kommit på bönen själv. Han svarar självsäkert ”ja, jag kan ju redan Gud som haver.” Han lägger till: ”Men nu ska jag sova. God natt pappa”. Jag svarar god natt och lämnar rummet med insikten om att mitt barn lärt mig något nytt om bön, och tackar Gud med min sons ord:
”Tack Gud för att du tar hand om min familj”.
Amen
Lämna ett svar