Vem lärde dig att be?


Det är en regnig oktoberkväll och redan är det mörkt ute. Tid att natta min fyraåringa son, med allt vad det innebär. Dags att göra checklistan:

-borsta tänder: check
-inspektera under sängen efter monster: (tomt) check
-läsa i boken: check
-sjunga ”Let it go” (varje kväll de senaste två och ett halvt åren…): dubbel-check
-be ”Gud som haver”: check
-avslutande kram och ”jag älskar dig”: check

Jag reser mig upp och går mot dörren när mitt barn plötsligt, och helt utanför rutinen, utbrister ”pappa, nu vill jag be”. Jag överväger kort om det här är ett jag-vill-inte-gå-och-lägga-mig-tjat, men då han aldrig tidigare försökt vara uppe längre genom bön blir jag nyfiken. Jag sätter mig ner igen och lyssnar, han ber:

Tack Gud för att du tar hand om alla människor på den här jordklumpen
Tack Gud för att du tar hand om alla döda
Tack Gud för att du tar hand om mina kusiner
Tack Gud för att du skyddar oss mot monster och spöken
Tack Gud för att du vet vad klockan är
Tack Gud för att du tar hand om min familj
Amen

Det här sätter igång mina tankar. Bön kan vara svårt ibland. Man letar efter passande ord, försöker komma i rätt stämning, och så är det ju det här med att säga saker högt till någon som man inte ser. Det är inte konstigt att lärjungarna i söndagens evangelium frågar Jesus om hur man ber.

Jesus svarar lite oväntat i det som idag är bönen ”Vår fader”. Han inleder bönen med det enkla tilltalet ”pappa”, ger lärjungarna checklistan ”älskar dig, tack, förlåt, hjälp” och förklarar att Gud är som en god förälder, även om vi barn är lite tjatiga.

Jag inser att det mitt barn lärt sig är en gåva. En gåva som hänger ihop med det Jesus lärde ut till sina lärjungar. En gåva lärjungarna lärde vidare hela vägen till mitt barn en regnig oktoberkväll, via mig, mina föräldrar och min mormor. En gåva som till och med ett barn med lite övning klarar av, och som ger mening och kraft i mörker och ljus.

Du kanske också har någon som lärt dig ”Gud som haver” eller någon annan bön? En förälder eller släkting, någon inom kyrkan eller kanske en vän? Passa på att tacka Gud för den personen.

Åter till nattningen. Jag torkar diskret bort en tår, svarar med ett amen och frågar om han kommit på bönen själv. Han svarar självsäkert ”ja, jag kan ju redan Gud som haver.” Han lägger till: ”Men nu ska jag sova. God natt pappa”. Jag svarar god natt och lämnar rummet med insikten om att mitt barn lärt mig något nytt om bön, och tackar Gud med min sons ord:
”Tack Gud för att du tar hand om min familj”.
Amen

4 kommentarer

Elisabeth säger
24 maj 2019 – 08:42

Pappa lärde mig be. Gud som haver....jätte tidigt jag var knappt 3. Jag blev jätteglad när jag förstod att det var på riktigt. När krubban med Jesus barnet fanns Guds son blev levande. Jag hade förstått tidigt att Gud fanns men med lite bön och upplevelse av kyrkan fick naturligtvis det att verka ännu större. Jag pratade ofta och grubblade på Gud. En kväll när jag inte sov talade Gud med mig. Det var otroligt. Han frågade vem han var. Och jag svarade Gud. Sen frågade han hur många det fanns.... Jag svarade en. Det kändes väldigt speciellt. Fast jag var så liten visste jag vad jag skulle svara. Och det kändes väldigt angeläget att svaret var rätt. Jag både fruktade och älskade Gud redan då.

Anneli säger
24 maj 2019 – 08:58

Tack för att du delade, någon lärde mig Psalmen Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer. Den har styrkt så många gånger i typ 55 år ..

Gabriella WIBERG säger
25 maj 2019 – 12:47

Tack för de fina bönerna. Amen⛪❤

Ulrika säger
25 maj 2019 – 12:33

..., jag fick tårar i ögonen. Lyckotårar.
Nu ber jag vidare, orden får bli de dem blir.
Tack Gud för min mor o far, tack för att du håller mig på en väg jag inte ser och tack för att jag får be och hoppas på det jag ännu inte kan se.
Amen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.