Trillingar

I sandlådan satt tre barn i tioårsåldern, en flicka och två pojkar. De lekte i bästa sämja trots att de till sin personlighet var ganska olika. Till utseendet, däremot, gick den ena knappt att skilja från den andra – de var trillingar.

Det var Fadde som bestämde, det märktes, han skapade förutsättningarna för leken. Sandlådan var full av världar, landskap och vägar som han byggt. Landskapen befolkades av små figurer som mestadels bestod av kottar och pinnar. Fadde såg på allt han byggt, och han sa ”Kolla, vad coolt”. Fadde var kanske lite svår att komma inpå livet, höll sig gärna på sin kant och kunde nog uppfattas som lite frånvarande ibland. Ouppnåelig. Men han följde allt som hände med stort intresse. Bredvid honom satt brodern Sonny, mer tystlåten och tankfull.

Sonny var mer jordnära än Fadde, mer som alla andra barn. Han försökte se till att allt skulle bli så bra som möjligt – både i sandlådans värld och utanför den. Tre dagar tidigare hade han varit på vägen utanför lekplatsen tillsammans med flera av sina kamrater (han blev gärna ledaren genom sitt självklara sätt att tala och förklara lekarna så att alla förstod). Den här gången hade en av kamraterna fått för sig att stjäla blommor ur en rabatt. Sonny själv hade inte stulit något i hela sitt liv. Plötsligt hade det kommit fram en ilsken herre och viftat med knytnäven i luften mot kamraten. ”Dina händer är fulla av blommor”, hade mannen sagt. ”Varför har du stulit dem?” Sonny kände till kamratens hemförhållanden och visste att det skulle gå riktigt illa om hans föräldrar fick reda på vad som hänt. ”Det var inte min kompis, det var jag” sa Sonny. Så Sonny som fick utskällningen av mannen istället för kamraten. ”Nu råkade ju du illa ut för min skull” sa kamraten. ”Jag klarar mig alltid” svarade Sonny. Och det hade han ju gjort. Nu, tre dagar senare satt han här i sandlådan, pigg och frisk och hade nästan glömt den där uppståndelsen.

Och så var det systern, Andrea. Man skulle kunna säga att det var hon som gjöt liv i landskapen, vägarna och figurerna som Fadde skapat i sandlådan. Hon hittade på deras karaktärer och egenskaper. Det blev som om personerna verkligen levde, som om vägarna verkligen ledde någonstans. Andrea kunde konsten att sprida glädje och trivsel omkring sig. Där hon var med, var det sällan tråkigt. Ett stolt ögonblick var när hon vid ett tillfälle fått två av skolans slagskämpar att sluta fred. De sa båda två efteråt att de inte fattade hur det hade gått till, men att utan Andrea hade de aldrig blivit vänner igen. Lärarinnan i skolan brukade ibland kalla henne ”Hjälparen” eftersom hon alltid ville stötta alla. Sådan var Andrea. Lik sina bröder men också olik.

Man skulle uttryckt på ett annat sätt kunna säga att syskonen var varandras förutsättningar. Fadde byggde och startade, Sonny förklarade och var delaktig, Andrea blåste liv. Tre i en och en i tre, skulle man faktiskt kunna säga. Tre individer men ändå en enhet.