Spiken som sticker ut blir slagen

Den som tiger samtycker, heter det i ordspråket. Om man ser missförhållanden men undviker att säga något, så tycker man att missförhållandena är okay. Men det finns också ett gammalt ordspråk som lyder ”Den spik som sticker ut blir slagen”. Och så är det ju. Det är ju enklast att tiga och till synes samtycka, än att sticka ut och bli slagen. Det kostar på att sticka ut, det kostar på att göra sig obekväm.

Johannes döparen var allt annat än tillbakadragen. Han gjorde allt annat än samtyckte. Så gick han också ett brutalt öde till mötes efter att han hade blivit alldeles för obekväm för makthavarna, Han var spiken som stack ut och blev slagen.

Jag tror att han helt enkelt inte kunde tiga. Det finns människor som är på det sättet. ”Jag kunde inte vara tyst”, säger de. ”Jag kunde inte vara tyst när jag såg vad som pågick”. Johannes döparen var en profet. En profets uppgift är inte att förutsäga framtiden, snarare handlar det om att se missförhållanden i samtiden och påpeka dem. Att vara Guds röst på jorden, skulle man kunna säga, och det är inte bara Johannes uppgift.

Kanske är det bra om vi alla är lite obekväma ibland. För en enskild människa kan det vara svårt att vara profet. Det kan kosta för mycket i ett hårt samhälle. En enskild människa kanske inte alltid orkar. Men kyrkan måste orka. Kyrkan måste vara profet. Vara spiken som sticker ut och blir slagen. Genom kyrkans historia har övergrepp gjorts i kyrkans namn. Felaktigheter och missförhållanden har kunnat fortsätta för att kyrkan och den världsliga makten har hållit varandra om ryggen. Kyrkan har vänt bort blicken. Kyrkan har tigit och därigenom samtyckt.

Det finns många som har uppfattningen att kyrkan ska hålla sig borta från samhällsdiskussioner och debatter. Kyrkan ska inte blanda sig i politiken, säger man. Kyrkan ska fokusera på sin uppgift: Att tala om Jesus Kristus. Och det är förstås sant. Om inte kyrkan talar om Jesus, vem ska då göra det? Men samtidigt tror jag inte att det är möjligt att tala om Jesus utan att samtidigt tala om samhället, om relationerna mellan oss människor. För Jesus var ju på sätt och vis som Johannes. Även Jesus var spiken som stack ut – och blev slagen.

Han teg inte och samtyckte.
Han blundade inte för missförhållanden.
Han umgicks med de svaga, de utstötta, de föraktade – och gjorde därigenom ett tydligt ställningstagande.

Han kunde ha nöjt sig med att tala vackra ord om att vi ska älska varandra, men det var inte bara prat. Han tog ställning för människor. För allas lika värde. Varken Jesus eller Johannes var rädda för egen del. De sparade inte sig själva. Båda två sa det de måste säga, drivna av sitt uppdrag. Drivna av en inre kraft. Drivna av Gud själv. Jag tror att kyrkan måste göra samma sak.

Kyrkan ska självklart inte representera något politiskt parti, men måste alltid reagera på orättvisor. Måste alltid stå på de svagas sida. Aldrig tiga och samtycka. Alltid vara spiken som står ut, även om den riskerar att bli slagen.