Ett gudsmöte vid köksbordet

Jag bär för alltid med mig ett möte vid ett köksbord en varm sommardag för några år sedan nu. Solen sken och det hade inte regnat på flera veckor. Jag tänker på det mötet som ett gudsmöte.

Det hände medan jag studerade till präst. Jag är socionom och arbetade den sommaren inom en kommun med stöd till äldre. På många sätt är det arbetet väldigt likt arbetet som präst. Jag pratade i telefon med människor som sökte min hjälp. Jag gjorde hembesök, satt vid människors köksbord, i deras vardagsrum eller vid deras sjuksäng och samtalade om livet. Hur livet hade varit och hur livet hade blivit, om sorg och längtan. Om det som var gott och om det som gjorde ont.

Den stora skillnaden mot det jag gör idag var att jag alltid träffade en människa i ett mycket bestämt syfte; för att hon eller han behövde det allmännas hjälp. Jag träffade människor vars förmågor blev färre och färre därför att de åldrades eller blev sjuka. De hade sökt upp mig, för att jag, i min yrkesroll, skulle bevilja dem hemtjänst, särskilt boende, växelvård eller någon av alla andra insatser som en kommun är skyldig att tillhandahålla sina invånare för att de ska få ett skäligt liv.

Det var under ett av mina arbetspass som det här gudsmötet skedde, på en plats där jag inte förväntat det. Mina kollegor och jag hade delat upp veckans ärenden mellan oss och jag blev sänd på ett hembesök. Det var i alla fall vad jag trodde. Jag tog tjänstecykeln, som tack och lov drevs av el, och tog mig an backarna upp från tätortens centrum. En stund senare fann jag mig sittande vid ett köksbord. Vi småpratade lite och jag visade broschyrerna jag hade med mig.

När jag packade ihop och skulle gå fick en av personerna vid bordet syn på frälsarkransen som jag alltid bär på min vänsterarm. Där började ett nytt samtal. Det slingrade sig längs trons och Guds vägar och berörde mitt hjärta på djupet.

Det är något särskilt att få höra en annan människa berätta om sin livsresa tillsammans med Gud, om vägskäl och möten där tron genomsyrat tillvaron, inte som något som ligger utan för allt annat utan som är som en tråd genom allt som händer. När jag cyklade därifrån kunde jag inte göra något annat än att viska ”Tack Gud” rakt ut i sommaren. Tillsammans med människorna vid köksbordet hade jag fått stå på helig mark, ett sådant där tillfälle som inte riktigt går att beskriva; när jag, den andra människan och Gud är fullt närvarande samtidigt.

Jag träffade dem aldrig igen, kanske bestämde de sig för att de klarade sig själva ytterligare en tid, och jag gick vidare med mina studier och slutade så småningom arbeta i kommunen. Först flera år senare förstod jag hur fel jag hade när jag trodde att det var jag som sändes till dem. Det var de som sändes till mig, eller så sändes vi till varandra. Den dagen var jag i alla fall inte den som gick ut med Guds ord, men jag fick dem med mig tillbaka hem.

Emelie Hjert, präst