Du duger inte. Och det är bra.

”Du är så duktig!” sa han med ett sådant eftertryck så det kändes som att han menade det med hela sitt hjärta. Han gav mig en stor kram.

”Du är bäst!” hörde jag någon säga.

”Du är bara så bra!” sa en annan röst.

Det var så underbart att höra. Det kändes som om alla älskade mig. På kvällen efter allt var slut så sjönk jag utmattad ner i en stol utomhus. Det var en fin sommarkväll och solen var på väg ner. Allt hade blivit så bra. Men ändå, det var något som skavde i mig. Jag hade hört dessa beundrande ord så många gånger men det var som att det aldrig räckte till. Det var en känsla som återkom då och då men ikväll var den liksom starkare.

Jag tog upp mobilen, fick upp ett bibelcitat och min blick fastnade vid några ord: ”Ha inte för höga tankar om er själva.” Det var inte egentligen ett bibelord som jag gillade. Vad då inte ha för höga tankar om sig själv? Det är väl bara bra om man tror på sig själv? Men den här kvällen var det som om orden ville säga mig något annat.

Jag bestämde mig för att ta kontakt med en präst jag kände lite grann för att få någon reda i mina tankar. Jag berättade om min upplevelse och uttryckte också hur otillräcklig jag ofta kände att jag var, trots allt beröm. Efter att ha lyssnat svarade hon: ”Du har rätt, du räcker inte till. Du kommer aldrig att räcka till. Det är en kamp du aldrig kommer att vinna. Min vän, du är inte Gud, du är människa!”

”Men jag vill ju vara bra och duga och att andra inte ska vara missnöjd med mig och…” försökte jag. Hon tog varsamt tag om mina axlar och fångade min blick: ”Prova att släppa taget om tanken att du måste vara tillräcklig. Det är just när du vågar möta otillräckligheten som du blir dig själv. För det är något med det där med otillräcklighet och sårbarhet. Jesus visade oss det. Hans liv på jorden var allt annat än perfekt och han mötte människor i otillräckligheten. Det är i otillräckligheten och sårbarheten Gud vill möta oss. Det är också där vi kan möta varandra på riktigt. När vi inte har den där duktighets-masken på oss.”

Hennes ord blev starka för mig. Det är så lätt att hamna i fällan att vi tror vi måste göra saker som går utanför vår förmåga och prestera mer än vad vi egentligen kan. Att vi inte får göra fel och misstag. Vi kämpar för att alltid vara tillräckliga. Problemet är att vi aldrig kommer att vinna den kampen. Helt enkelt för att vi aldrig kommer att bli tillräckliga, någon av oss. Om du hela tiden tänker att det handlar om att du ska vara bra och jämföra dig så blir livet jobbigt. Jämförelsens förbannelse kallar jag det.

Sårbarheten gör något med oss. Där växer medkänslan både med oss själva och med andra. Och ödmjukheten. I sårbarheten och otillräckligheten kan vi se att vi inte kan bära vårt liv helt ensamma. Att vi är beroende av varandra och att det ytterst är Gud som bär oss och våra liv, oavsett vad som händer. Med en kärlek så stor att vi inte ens kan ana vidden av den.