Konsten att vara ofullkomlig

”Hämndfantasier”, försäkrar terapeuten, ”är väldigt naturliga. Till och med nyttiga.”

De sitter där, i hennes rum med de mjuka färgerna, och talar om livet. De ses då och då, prästen och terapeuten. Det är inte lätt att vara människa, och prästen har fått sig en hel del törnar i både privatliv och arbetsliv. Ett tag var utmattningen nära. Ett tag grät prästen varje dag. Och flera gånger var det andra människor som gjorde honom illa. Som baktalade, intrigerade, manipulerade. Och prästen skäms så förfärligt över att han lät det hända, att han inte kunde skydda sig.

Prästen sitter där med dåligt samvete över att hämndfantasierna är så vanliga, och så sköna. För en kristen (särskilt en präst?) ska ju inte hämnas. Ska vända andra kinden till. Ska ödmjukt bära smärtan. Eller? Visst är det så?

Ibland blir det tyst där i terapirummet. Ganska ofta när frågorna behöver vändas och vridas på, när prästen behöver finna svaren själv. Eller kanske lyssna till vad Gud viskar i tystnaden.

Det är inte lätt att vara människa.

Kanske känner du igen dig i den här situationen. Kanske handlar detta om dig, om mig, om någon annan. Inte helt och hållet, men kanske lite. Våra förebilder är så helgonlika (ja, i flera fall är de ju helgon, på riktigt), och vi strävar efter att vara så goda, så bra, så … fullkomliga. Strävar, och misslyckas allt som oftast grundligt.

Det känns lite lättare, tycker prästen, att faktiskt få erkänna allt det där hämndgiriga och fula han bär på. Att få sätta ord på vad smärtan gjort och gör. Att få vara arg och ledsen. Det blir lite lättare att stå upp.

Men hur blir det då med ”vänd andra kinden till”? Hur blir det med att vara fullkomlig som Gud? Hur blir det med att inte värja sig mot det onda?

Sanningen är väl att ingen av oss klarar av att leva upp till Jesus ord, inte helt och hållet. Ingen av oss klarar av att vara fullständiga. Ingen av oss kan vara god hela tiden. Att inse det är inte att ge upp, utan att inse att vi behöver hjälp. Vi klarar inte av det här ensamma. Ingen av oss.

Sinnesrobönen låter såhär: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.” Det finns en visdom i att inse sin egen begränsning.

Terapeuten och prästen pratar mycket om det. Vad ligger på prästen att förändra och göra, och vad ligger utanför hans förmåga eller ansvar? Hur mycket är gott nog, om fullkomligheten är omöjlig att nå?

På väggen i terapeutens rum finns en broderad tavla, en sån där äldre människor ofta har. På den står det ”Gud låter sin sol gå upp över onda och goda”, och det är som att prästen andas ut när han ser den. Ja, det är en orättvis välsignelse. Solen går upp även över den som misslyckas, över den som sårats, över den som är illvillig, över den som längtar efter hämnd. Solen går upp över alla, Guds omsorg gäller alla. Även en vilsen präst.

Även dig, och mig, och den som sårat oss. Även om vi inte är fullkomliga. Även då.