-Gör det, du som kan!
Min väns ord ringer i öronen. De var fyllda av ilska och bitterhet. Men också av sorg. Sorg över att inte kunna. Vi är båda föräldrar. Båda oroliga för våra barns framtid. Vad lämnar vi över för jord, för klimat, för värld, till våra barn?
Som så många andra vill vi göra en insats. Vill vi dra vårt strå till stacken för att förbättra. För att vända utvecklingen. Det kan kännas övermäktigt och stort. Så mycket som måste göras så snabbt. Men vi kan alla bidra. Göra små saker och förändringar i våra liv. Sopsortera. Cykla istället för bil korta sträckor. Köpa second hand. Försöka spara vatten när man duschar. Vi sitter runt fikabordet och spånar och pratar om hur vi i vardagen kan leva mer miljövänligt och ansvarsfullt.
Så säger jag, som den för mig självklaraste sak i världen:
-Köpa ekologisk mjölk och ekologiska grönsaker så klart!
Och min vän tittar skarpt på mig och säger:
-Gör det, du som kan!
Och jag förstår. När varje utgift måste kontrolleras är det viktigare att pengarna räcker till hyran att man handlar miljövänligt.
De ekologiska äpplena får ligga kvar i butikshyllan till förmån för de betydligt billigare vanliga äpplena. När varje öre räknas och barnen växer spelar den där extra kronan för ekologisk mjölk stor roll. Diskussionen om tåg kontra flyg är en icke-fråga när semestern firas hemma, därför att pengarna inte räcker till.
Vi är så lika. Vuxit upp tillsammans. Gått i samma skola. Hängt på samma fritidsgård. Men just nu är våra livssituationer helt olika. Jag kan. Just nu har jag möjligheten att välja de ekologiska, ibland dyrare alternativet.
Min vän, som vill, kan inte.
Så jag gör det – för oss båda.
-Varför ska vi försöka rädda världen? Titta på andra länder, de spyr ut miljöförstörande avgaser, bränner ner skogar och kör bensinslukande bilar. Det spelar väl ingen roll vad vi gör här?
Det kan kännas tröstlöst. Vad spelar det för roll om mina ägg till frukosten är ekologiska och jag försöker tänka miljövänligt, när så många andra inte gör det?
Samtidigt tänker jag: Om inte jag gör det, varför skulle då någon annan göra det?
Små små steg. Och tillsammans skapar vi förändring.
I den här frågan måste alla göra det de kan. Den som inte kan göra något, blir buren. Vi hjälper varandra. Vi gör det, vi som kan.
3 kommentarer
Helena säger
12 oktober 2019 – 03:39Fast det är inte så stor skillnad på priset mellan eko mjölk jfm besprutad mjölk som det mellan köttbullar och ekobönor. Och då är ekobönor det billiga alternativet. Och så kan barnen dricka vatten till maten så slipper de järnbrist. 🤗💖
Ulrika Orloff säger
12 oktober 2019 – 05:46Och de som, egentligen, gör minst för att förstöra miljön är ofta just de som inte kan. Det är lätt att glömma. Det är ju betydligt mer miljöräddande att inte ha bil, flyga på semester, köpa nya, icke-begagnade kläder eller köpa färre elektroniska produkter (oavsett om det beror på om man kan eller inte) än att köpa ekologiska ägg och mjölk. De som inte har råd behöver inte skämmas ett dugg för att de ”inte kan”, eftersom de ändå, oftast, är betydligt större miljö”räddare” än många som kan. Det är de som kan som oftare borde lyfta sig i kragen och t ex inte ha bil alls (vare sig för längre eller kortare sträckor). Det går ju faktiskt att ta taxi ibland, om det ”kniper”, eller hyra en bil någon gång då och då (om man kan). Ett betydligt bättre sätt att rädda miljön på än att köpa en ekologisk gurka. Och om man kan - ja, då gör man kanske båda delarna, ingen bil OCH ekologisk mjölk.
Det är därför, inte sällan, de som inte kan (inte har råd) som är de som bär de som kan (som slösar och överkonsumerar), inte tvärtom. Om det nu är så att du har bil och inte din vän (till exempel) så är det hon och inte du som gör en större miljöinsats för er båda. Det kan vara viktigt att tänka på.
Michael Skansen säger
30 november 2019 – 08:24Vi gör det vi kan 😇. Bra kommentar, Ulrika Orloff!