Älska dig själv såsom din nästa

Jag har trott på Gud så länge jag minns. Ibland har jag undrat över hur jag skulle klarat av livet utan en relation till Gud.

Jag har aldrig tvivlat på Guds existens, men jag har tvivlat på att Gud älskar mig. Ibland har jag funderat över varför Gud inte skapade mig bättre, med andra egenskaper och förmågor. Det är så lätt att se det som man tycker är bra hos andra. Ibland är det svårt att se det hos sig själv. Det står i Bibeln att jag är skapad till Guds avbild. Det låter stort, men är svårt att ta till sig.

Det måste ju betyda att jag är tänkt att vara som jag är. För annars hade Gud gjort mig lite annorlunda. Ibland önskar jag att han hade det. Men det är ju Gud som har tänkt ut mig, som velat att jag ska vara så här. Egentligen ifrågasätter jag Guds skapelse när jag ifrågasätter mig själv. Jag ifrågasätter Gud. Och ändå är det så lätt att göra just det: döma oss själva.

En del av detta handlar, tror jag, om att vi vill vara omtyckta av andra. Men det är en kamp som aldrig går att vinna. Ska jag vara ärlig kan jag ju inte tycka om alla människor heller, även om jag försöker. Då är det tur att det inte är jag som bestämt hur människor ska vara och inte heller har bestämt mig själv. Med min begränsade kunskap kunde det blivit helt tokigt. Det är Gud som vill ha oss så här. Vi kanske inte kan se och förstå varför och hur, men det kan Gud. Gud ser något annat hos oss än vi själva.

Ibland tampas jag med viljan att försöka förmedla till andra att de är bra som de är. Att de slipper försöka duga. Att de är värdefulla och älskade. Ofta känner jag att det kan låta som så ytliga ord, fast jag menar det ur djupet av mitt hjärta. Hur lätt är det att tro att man är älskad om man känner sig ensam och inte ser något bra med sig själv? Jättesvårt! Och om man har det tufft i sitt liv och inte ens kan ana Gud. Hur lätt är det då?

Jag tycker mycket om Psaltaren 139. Där står det att Gud formade mig i det fördolda och jag flätades samman i jordens djup. Att Gud såg mig innan jag föddes. Det är starka ord. Ord som inte är beroende av vad jag tänker om mig själv. Men så svårt att tro på ibland. För jag kan inte alltid förstå hur Gud har tänkt när han tänkte ut mig.

Jag har svårt för affirmationer som att stå framför spegeln och titta på sig själv och säga saker som: ”Du är vacker. Du är fin. Du är värdefull.” Kanske har jag svårt för det för att det aldrig funkat på mig. Men kanske skulle vi istället använda den där blicken som vi använder när vi tittar på någon annan med vänlighet och ömhet? Att inte säga några ord utan att i spegeln möta vår egen blick och betrakta oss med ömhet och vänlighet? Att se på sig själv med ömhet är att se på sig själv med Guds blick. Så tänker jag.