Dömd och fri

På söndag är det domssöndag. I min tanke sitter jag i kyrkbänken. Bredvid mig sitter barnet som var jag, som är jag. Jag känner hennes varma hand i min.
-Är du rädd? viskar jag.

Barnet skakar på huvudet. Hon-som-var-jag är inte rädd, men det är jag, mitt vuxna jag..

Domsöndagen gör mig alltid lite skakis, domen, som alltid är fällande i mina tankar, skrämmer. Jag är medveten om den men försöker undvika den, vill inte att den ska finnas. Fokuserar på barnet.

-Men… varför är du inte rädd? frågar jag försiktigt.

Hon ler mot mig och viftar med benen som inte når ner till stengolvet. Hela hennes värld är full av förtröstan, Jesus älskar alla barnen, Gud är allas pappa och jorden är vårt bo. Jag minns hur det var att sitta där med det tända ljuset och den oändliga tryggheten. Barnet trycker min hand, förtröstansfull inför Kristi Återkomst.

Det är ju trots allt den vi firar, den som ska ställa allting till rätta. Gud ska skapa en ny himmel och en ny jord, utan tårar och smärta. Men så kommer domen. Barnet vänder sitt ansikte mot mig och frågar:

-Men… varför är du rädd?

Ja, varför är jag rädd? För att jag ska tvingas se hela mitt liv så som det är, det goda och det onda. Jag är rädd för skulden och skammen. Jag tro inte att någon kan älska mig om de ser skulden jag känner. Jag är så otillräcklig men gör allt jag kan för att ingen annan ska se det. Också inför Gud har jag svårt att visa mig helt och hållet. Det kräver att jag erkänner att jag inte är en tillräckligt bra människa för att förtjäna Guds kärlek.

Barnet ser oförstående på mig.

-Men du säger ju ofta att det inte finns något som en människa kan göra som får Gud att älska henne mindre, eller mer.

Ja, jag säger det ofta, för att jag tror det, och för att jag behöver påminnas om det.

Kristus är inte ute efter att döma mig. Kristus är inte ute efter att döma dig. Gud vill upprätta oss och ge oss ny tro och nytt hopp.

För en del av oss är det ändå skrämmande att tvingas konfronteras med allt det som är jag, också det jag skäms för. Det känns naket, oklätt. Jag vill skyla mig från mig själv och från Gud.

Jag har glömt att en dom inte alltid fäller utan också friar. Genom hela vår historia med Gud, sedan skapelsen och fram till idag så viskar Gud från Bibelns sidor in i våra liv; var inte rädd. Nu reser sig barnet ur bänken:

-Var inte rädd, säger hon och tar min hand.

Tillsammans går vi ut i mittgången och närmar oss altaret. Jag tar emot nattvarden, och får höra orden ”för dig utgiven, för dig utgjutet”. För mig… Ja, för mig, och för dig och för alla som vill ta emot.

Här får alla mina murar rämna och all min stolthet får gå sönder, då kan Guds kärlek nå mig – den kärlek som skapar världen, och mitt hjärta kan sjunga. Jag är inte rädd.

”Herre låt ditt rike komma.
Din är makten. Din är äran.
Din är domen. Din är nåden.
Halleluja! Allt fullbordat!
Vi skall se dig som du är.”
– Psalm 174, vers 6.