Nallen buren bär den vuxna

Jag går genom en lågstadieskola och bär saker. Det gör jag varje morgon. Idag är det regnkläder, en varm tröja, jumpakläder, inneskor, mobilladdare, och fyraåringens nalle som hon inte kan bära själv, av klädesestetiska skäl: ”Nallen har en ANNAN rosa på sig, mamma, om jag bär den ser mitt rosa fult ut”. Jag avstår från att säga att inte jag heller har en gosedjurskompatibel rosa nyans på mig.

Istället kanske jag muttrar något om att jag är vuxen nu, med körkort, banklån och snygga jobbkläder. Så hur kommer det sig att min främsta uppgift i livet tycks vara packåsna?

Och så möter jag en pappa i en gymnastikskodoftande korridor. Han ser glad ut. Han bär också regnkläder och dessutom en grå elefant och en halv banan. Och så detta stora leende. Det är leendet som gör det.

Leendet som påminner om att jag har en mycket mer ärofylld titel än packåsna, och den titeln är förälder.

Och det finns många saker som föräldrar inte får göra. Man får inte använda smeknamn i skolan, man får inte andas på det där pinsamma sättet. Man får inte hålla sin nioåring i handen och man får inte knyta sjuåringens skor.

Men man får bära saker.

Man får sköta logistik och tvätta galonställ och bära icke-matchade nallar. Sådant gör vi föräldrar. Och grejen är att det är en sådan otänkbart kort tid som vi får göra det här. Kort som ett ögonblick är den tiden, några år av nåd, och sedan är barnen för stora. Dyra ögonblick, de där när man bär saker.

Och det blir inte mindre saker att bära när man inser det. Regnkläderna blir inte mindre irriterande och nallen inte mindre svårburen (”VAGGA nallen, mamma!”). Men det händer ändå två saker:

Dels drar den toklyckliga pappans leende in mig i en gemenskap: vi som bär i skolans korridorer, vi som är föräldrar på det här nondemonstrativa, oglamorösa, vardagsvårdande sättet, vi som vet varför en halv banan och en mobilladdare är skillnaden mellan en dålig och bra dag. Del inser jag plötsligt, sådär i blixtbelysning, som är det enda sättet som man kan inse sådana här saker, att jag bär tråkiga grejer på grund av mitt livs största underverk. Att det vardagsgråa runt omkring mig är en speciell typ av vardagsgrå, en som skimrar i kärlekens alla färger.

Ännu ett ögonblicks plötsligt klarsyn: så här bär Gud åt mig. Alla mina onödigheter och nödvändigheter, allt gott och allt märkligt jag bär på. Gud bär det åt mig. Av kärlek.

Samma kärlek, upphöjd till oändligheten.

Jag tittar ner på regnkläderna, på nallen. Nallen blinkar åt mig och jag rättar till hennes rosa dräkt. ”Allt är ömhet, allt är smekt av händer.” Hur var det nu den dikten gick?

Allt är nära, allt är långtifrån
allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig

Träden, molnen, marken där jag går
Jag skall vandra – ensam, utan spår.

Och om jag ändå lämnar några spår
så blev det nog en regnrock, och en tår.

(De sex första raderna av Pär Lagerkvist, de två sista av mig)