Ökenvandring

”Jag önskar dig att slippa din ökenvandring.” En broschyr om sorgebearbetning ligger i min brevlåda, med denna önskan på en postitlapp, från min vän.

Jag bläddrar i broschyren. Den har svartvita bilder och färgglad uppmuntran: jag kan slippa ifrån den sorg jag bär på, och då bli lyckligare och friskare.

Jag vet att min vän älskar mig och vill mig väl. Och jag tror att du, lilla broschyr, också vill det. Du vill att jag ska bli så där lycklig och sorgfri.

Men jag är inte en svartvit människa i en värld av färgglad uppmuntran – inte ens en färgglad människa i en svartvit värld. Jag är en skuggad människa i en brokig värld och du ska veta: Min sorg är inget jag tänker släppa ifrån mig. Jag behöver inte bli frisk, för jag är inte sjuk.

Sorgen är en del av mitt liv, kära broschyr, skuggan är en del av mig. Jag vet att du vill mig väl, men jag vill inte komma över. Jag vill inte tillfriskna från.

Det är inte så att sorgen aldrig gjort mig illa. Den har det. Den tog tid. I början hade jag gärna velat släppa och slippa. I början stack sorgen ut genom mitt skinn som vassa taggar, fyllde varje sekund med smärta.

Den delen av sorgen behöver ta slut, smärtan behöver läka ut. Det finns ett akutstadium i sorg som behöver övergå i vardaglighet innan man kan leva, riktigt leva, igen. Men det som kommer är inte friskheten efter en sjukdom, det är ärret efter ett sår.

Jag vet att det är svårt att förstå, kära broschyr, men jag behöver min sorg. Den finns i mitt hjärta, och går inte att särskilja från kärleken.

Sorgen är den läromästare jag aldrig sökte upp, den skola jag inte sökte mig till, det diplom jag inte eftersträvade. Sorgen är min nemesis och min urmoder, mitt vatten och mitt bröd, min vetenskap och mitt korståg. Sorgen gjorde mig till en bättre människa som jag inte vill vara, gav en mognad jag aldrig väntade på.

Ja, sorgen bär jag nu som ett krigsärr, med viss stolthet och viss självinsikt. Min ärrighet är min ärlighet.

Jag vill forma sorgens utropstecken till ett frågetecken, så att det som var ett rop blir en fråga, så att det som var en smärta blir en undran, så att det som var mitt också kan vara ditt, en längtan som söker en längtan, en flotte som söker en flotta.

Sorgen är min öken. Den öken som jag delar med så många andra sargade, sorgsna. Den öken som jag delar med Jesus själv.
Vad har en ökenvandrare? Långa, torra dagar, med sällsynta oaser – man vet aldrig förrän man är där om de är en hägring. Ibland. Ibland inte.

Och oaser, kära broschyr, äkta oaser, kommer med frid och fröjd. Man kan skratta, vara lycklig, även när man har sorg. Kanske fördjupas min lycka, kanske klingar mitt skratt, av att det finns en resonansbotten av mörker i mitt liv? Jag vet inte, och det gör inte du heller. Men kanske är det så. Och den resonansbotten, den är en del av mig nu. Inte en sjukdom, en kroppsdel.

Om min sorg nu inte blir botad, så är det ok. Om min sorg inte blir botad, så kan jag vara en oas här i öknen.