Via länk

I natt är Jesus vaken. Vinden utanför, ljudet av människor som småpratar med varandra. Några talar tyst på nära håll. Andras ord ekar efter att ha snurrat flera varv runt jorden innan de går att urskilja. Det är en natt som andra nätter, fylld av liv och död. Det är också en annorlunda natt. Från den plats vi är låter Jesus oss vara med. Han länkar ihop sitt liv med vårt.

-Stanna här en stund och lyssna, säger han. Det är bra att ni kommer ihåg den här natten. Så att ni kan minnas den och berätta om den. Det som händer i natt ska hjälpa er att hoppas och hålla ut i tider som är svåra. Följ med mig och ni får ett exempel att leva av!

I nattens dunkel träder en person fram. Han ser sig om. Kanske är han rädd för att bli upptäckt.
-Nikodemus, eller hur? säger Jesus vänligt, som om han redan kände honom väl. Och han fortsätter:
-Jag förstår att du kommer på natten. Det är lättare att komma till mig utan oron för vad folk ska tycka. Och det är på natten tankarna lämnar en utan ro. Det är bra att du är här!

Samtalet fyller rummet. Orden stakar sig till en början för Nikodemus. Han talar, nästan blygt, om att han i hemlighet anat att Jesus kanske skulle kunna göra skillnad. Han berättar om hans oro i livet. Om vardagspussel och tid som inter räcker till. Relationer som blöder. Om att känna sig utanför och hemlös. Och det där att ofta missa att se till andras bästa före sitt eget, samvetet skaver. Bristen på mening och ett liv som verkar röra sig på ytan ger känslan av att hans liv är på låtsas. Och sen… allt det där nästan onämnbart svåra att livet tar slut en dag. Att sånt aldrig går riktigt att veta, fastän man försöker leva som om allt är självklart och för alltid. Att så mycket står bortom hans egen förmåga att kunna göra något åt.

Jesus lyssnar. Nikodemus känner värmen. Värmen gör honom modigare och meningarna flyter lättare. Han vågar pröva att säga hur det egentligen känns och är. Hur det är att vara Nikodemus.

-Jag är här för din skull, säger Jesus. Jag vill länka ihop ditt liv med Guds liv. Det händer när vi talar med varandra.

Nikodemus går därifrån i soluppgången. Solen står nära horisonten och strålarna gör hans skugga lång. Vad var det Jesus sagt? Var det så många ord? Han sträcker ut armarna mot solen. Den här natten har gjort skillnad. Det han hörde Jesus säga och det han själv sa blev lagt tillsammans. Det var som en gudomlig länk höll ihop honom med något mycket större. Nikodemus vänder på huvudet och ser sig över axeln. –Var den här natten verklig? Han ser sin egen skugga, hans kropp och hans armar gör skuggan till ett kors.

-Så älskade Gud världen att han gav den sin egen Son, mumlar Nikodemus.
-Gud älskar… Gud älskar världen… Nikodemus prövar orden.
-För att ge världen liv… mumlar han vidare, liv av det slaget som jag kände i vårt samtal i natt… just sånt liv…

-Jag ska aldrig glömma, tänker Nikodemus. Mitt kors är hans kors. Hans liv är mitt liv. Vad som än händer är vi sammanlänkade.