Jublet ska tystna, förändras för alltid, och födas på nytt

Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Folk jublar, ropar ut sitt hopp: han ska rädda oss!

I min fantasi tonar de fram, de kända bibliska ansiktena, i min fantasi står de där i folkmassan.

Där är Maria, Jesus mamma. Fylld av de vanliga dubbla moderskänslorna: ”Äntligen. Äntligen får han den uppskattning han borde få. Äntligen jublar alla. (Så MÅSTE han vara så ovårdad i håret?)”

Lite längre bort i myllret står en kvinna som känner igen Maria innan hon känner igen Jesus. Hon är värdshusvärds-fru från Betlehem. Jesus var ett nyfött skrikande spädbarn sist hon såg honom. Nu – hon har aldrig glömt den där underliga, magiska natten – förstår hon på hans mor vem han är. Så stor han har blivit, tänker hon, sådär som vi gör.  Vuxen, så klart, men stor i en annan bemärkelse. Larger than life. Större än detta livet. Hon har rätt, värdshusvärdens fru, hon ser kanske sådant som andra inte ser.

Eller så ser alla samma, denna märkliga dag.

Simon Petrus svärmor har tagit sig hit, hon som Jesus en gång botade från feber. Åh, så många middagar hon bjudit Jesus på sedan dess. Hon tittar med gillande på att han ser ok ut när han rider. Inte alltför mager. Bra. Hennes förtjänst, delvis. Hon funderar på om hon kan ta sig an åsnan också. Den ser lite hungrig ut.  

En bit bort står några män. De har aldrig känt sig hemma bland andra. Ändå är de här, på den här gatan.

Nikodemus, han har sökt upp Jesus hemligt, på natten, varit rädd för vad folk ska tro. Han är medlem av judarnas råd, de som ska döma Jesus om ett par dagar. Mötet med Jesus stärkte honom, han vågade säga ifrån när rådet planerade att ta Jesus: ”Man dömer väl ingen ohörd!” Till ingen nytta – de dömer. Och när Jesus dött, ska Nikodemus känna hopplösheten isa  i hans själ. Han ska svepa Jesus döda kropp på natten. Ingen gryning kan komma efter denna natt, ska han kanske tänka. 

Intill honom står Josef från Arimataia, också med i judarnas råd, han vill inte heller döma Jesus. Han kommer att ordna Jesus grav och hjälpa till att ta hand om kroppen mitt i natten. Sorgen ska föra dem närmare varandra, men ännu står de här, avsides, tafatta, mitt emellan jubel och tvekan.

Och där står Simon från Kyrene. Han står i en annan folkmassa, lika utanför som nu, om några dagar. Då, när Jesus bär sitt kors, går mot sin död. Simon måste ta över när Jesus inte mäktar med. Hur tungt är ett kors som Gud själv inte orkar bära? Simon från Kyrene vet snart. Men han säger inget till oss i Bibeln, berättar inte. Han hjälper och går vidare.

I min fantasi tonar de fram, de kända bibliska ansiktena, i min fantasi står de där i folkmassan. Alla de som bärs av Jesus. Alla de som bär åt Jesus.

För vår Gud vill ha det så. Höra ihop med oss. Behöva oss. Vara utlämnad åt oss.

Dö för oss. 

Efter sorgen ska ett nytt jubel födas, stillsamt som ett tänt ljus, långsamt som en gryning. Ett hopp som inte ropar, utan långsamt bygger bo i människors hjärtan.

Men inte än, nu står vi här och ropar.

Jublet ska tystna, förändras för alltid, och komma igen.