Corona, corona, corona

Söndag kväll. Känner mig trött efter en lång arbetsvecka. Nyhetssändningen hörs från TVn i vardagsrummet. Jag sitter och scrollar i FB-flödet på min telefon. Ser ett märkligt inlägg dyka upp. Det är en bild på en trendig och snygg människa i ett stajlat kök, med en text som frågar: Vad har du lärt dig i isoleringen? Mina tankar går igång.

Jag kan förstå vikten av att försöka skapa mening i en svår situation. Det är ett normalt beteende i sorg, kris och utsatthet. Vi lever i ett av världens mest öppna samhällen och har ingen vana att distansera oss eller begränsa oss annat än under korta perioder.

Men det finns det något väldigt absurt i tanken att vi människor ska gå igenom en fruktansvärd pandemi där människor är rädda, blir sjuka och dör, och sedan komma ut på andra sidan och vara en lyckligare människa. De flesta av oss har alldeles fullt upp med att bara hantera isoleringen. Vi behöver inte lägga till prestationsångest till det.

Mitt barn har börjat säga en liten litania så fort han hör om pandemin. Han suckar och säger: ”Corona, corona, corona.”

Kan lugnt säga att jag känner igen mig i suckarna.

Jag tänker på hur Jesus talade om bönen. Han sa att vi inte ska be för att bli sedda av andra. Att vi ska be i det fördolda snarare än i det öppna. Det betyder att vårt yttersta beroende, vår kraftkälla i både med och motgång ligger hus Gud.

Jag ber och hoppas att vi alla ska lära oss någonting av Corona-pandemin. Men det handlar inte om att vi lärt oss franska, att spela ett instrument eller baka surdegsbröd. Det handlar inte om att vi ska lära oss att bli mer positiva eller lyckligare.

Det jag önskar att vi lär oss är att släppa taget om vårt ego. Vår självupptagenhet och tilltro till vår egen kontroll över våra liv. Att precis som i psalmen ”Blott en dag” lära oss att ta en dag i sänder. Överlåta var dag med både det goda och det onda till Gud. Där finns vilan. Där finns tillväxten som människa, där finns tron som bär i prövningar.

Inte genom att prestera, utan genom att acceptera.

Acceptera att vi inte är världens centrum eller vår egen lyckas smed. Acceptera att våra suckar och böner hörs av Gud, och att vi som är små får vara burna av något som är så mycket större än oss själva.

Mina tankar avbryts av mitt barn som hör nyhetssändningen och suckar:
-Corona, corona, corona. Jag lägger ifrån mig telefonen och går och ger honom en kram.
-Pappa, kan du läsa för mig ikväll? frågar han.
-Visst kan jag det, svarar jag. Jag är fortfarande trött, men ändå lite mer till freds.

En dag i sänder, en suck i taget, en bön i taget.

En bön:
Gud, hjälp oss att be.
Hjälp oss att be när ork och motivation tryter,
när tristess och ångest, rädsla och ensamhet drabbar.
Hjälp oss att släppa vårt ego och egna prestationer.
Lär oss att lita till dig, en dag i taget.
Låt det vara mer än nog.
Amen.