Valv efter valv

Jag sitter i den stilla katedralen. Arbetsdagen är slut, det är som att hon andas ut. Lampetterna är släckta, dagens sista böneljus brinner i ljusbäraren, turisternas stilla viskningar har tystnat. 

Jag anar rösterna från förr: konfirmandernas skratt från tidigare i veckan, vigselparets trevande steg mot altaret, skrattet från barnen som just upptäckt att man kan leka i kyrkan, dopbarnet lilla röst i valven, tårarna som faller mot golvet i sorgen efter en älskad, ljudet av det brutna brödet, bönesuckarna. 

Allt ekar genom valven, och samtidigt är det tyst, lugnt och stilla. Så många människoberättelser bär hon i sitt hjärta, den ståtliga katedralen. Så många människor som levt sina liv bland tegel, guld och Kristusdoft. I den begynnande kvällen påminner hon mig om att en kyrka aldrig kan vara bara ett hus, utan en levande plats där Gud griper in.

Till helgen minns vi de tolv personerna som Jesus valde ut. En efter en valde han dem, några var bröder, några var fiskare, någon var tullindrivare. Kanske frågades det: Varför valde han inte mig? Vad ska han med den där grabben till? Duger jag till att följa en mästare som han? 

De tolv valdes ut, och lämnade allt för att följa Jesus. Kanske var det något i Jesu röst som övertalade dem att gå fastän de inte visste var de skulle? Den rösten blev deras grundton i livet.

Människor har i alla tider frågat sig om de duger. En annan karaktär som var snabb att säga att han var för ung för att göra Guds vilja var profeten Jeremia. Det låter som en undanflykt, och kanske är det en spegling av hans tid och kanske tyvärr även av vår. Hur lätt är det inte för oss människor att tänka att vi måste ifrågasätta? Ifrågasätta ålder, kön, kompetens, vilja och allt det andra. 

Det är bra om man har livserfarenhet innan man prästvigs, sa man till mig när jag direkt efter gymnasiet började läsa till präst. Det tog mig många år att inse att Guds kallelse inte har åldersgräns, tja, och inte heller går den alltid att förstå. Bibeln är sprängfylld med berättelser om hur Gud kallar hög och låg, ung och gammal, normal och tokig. 

Så var det ju med de tolv också. Där fanns Petrus som förnekade Jesus, Judas Iskariot som förrådde honom, Tomas som tvivlade, Johannes som gärna beskrevs sig som den Jesus älskade och alla de andra. Eller ja, viktigt är förstås att Tomas är mer än sitt tvivel och alla de andra också. En människa är alltid mer än vad hon gjort, mer än vad hon sagt, hon är mer. 

Lärjungarna är fler än de tolv. Jesus kallade på fler personer: han kallade också kvinnorna, barnen, de utstötta, oönskade. De ingen annan ville se, de tror jag att han kallade på, och kallar på. 

Sök dig till en plats eller stanna där du är och lyssna, det finns kanske inga valv där du är, men Guds röst ekar med en uppgift just för dig. Det är vår uppgift att se till att Kyrkan inte är ett hus, men en levande gemenskap av människor som söker Guds vilja och kallelse i världen. 

Jesus nämner ditt namn, han kallar just på dig. Vågar du svara?