Mildhet som dröjer sig kvar

”Ibland händer det att vi träffar en mild människa. Mildhet är en särskild dygd i en kultur där det tuffa och djärva beundras. En mild människa rör sig försiktigt, lyssnar uppmärksamt, har öm blick och vidrör andra med respekt”. Så skrev Henri Nouwen, en katolsk präst som har skrivit en del böcker om andlighet.

Jag mötte en sådan människa för ett tag sedan. En mild människa. Han var fönsterputsare. Han kom in genom dörren till mitt arbetsrum och sa: ”De sa att du behövde ha dina fönster putsade nu, eftersom du är upptagen sedan. Så jag tänkte göra det. Går det bra?”

Det var något i hans gestalt, hans sätt att kliva in i rummet, hans sätt att röra sig fram till fönstret, hans sätt att prata som jag inte riktigt kan förklara. Men det gjorde att jag hajade till. Det enda ord jag kan komma på att beskriva det med är mildhet. Det var likadant i hans sätt att putsa fönstret, alldeles särskilt milda och mjuka drag med fönsterskrapan.

Vi småpratade lite, jag minns inte riktigt om vad, mer än att han berättade om att han varit på begravning av sin far. ”Det var vackert. Det var bara vi i familjen där. Det blev en fin stund i kyrkan och en fin samling efteråt” sa han med eftertänksam röst. Jag minns inte vad jag svarade.

Han vände sig om och nickade mot det andra fönstret och sa: ”Det där är redan putsat. Det tog jag förut, innan du kom hit.” Jag vände blicken mot det fönstret. Det var så märkligt, för det var som om fönstret var klart som kristall. Jag tänkte att jag nog aldrig hade sett ett så rent och klart fönster. Det har jag nog förstås gjort. Det finns många duktiga fönsterputsare! Men det var ändå något som var annorlunda. Det var som om jag såg klarare. Färgerna av naturen utanför blev liksom skarpare, fast på ett mjukt sätt. Jag upplevde en sekundkänsla, en evighet i nuet. Som om att alla frågor jag någonsin ställt var besvarade, för en stund.

Fönsterputsaren blev klar. Jag tackade så mycket för fin fönsterputsning. Han lämnade mitt arbetsrum för att fortsätta till andra fönster. Efteråt tänkte jag att jag mött just en sådan människa som Henri Nouwen skrev om.

Jag har ingen aning om ifall fönsterputsaren var troende. Det får jag nog aldrig veta. Han minns säkerligen inte heller detta tillfälle. Men han predikade på ett annorlunda sätt om Gud för mig den stunden han putsade fönster i mitt arbetsrum. Och hans mildhet dröjde sig kvar…

Jag tänker på hur Henri Nouwen fortsätter i sin text: ”Låt oss ikläda oss mildheten. I denna hårda och ofta hänsynslösa värld kan mildhet vara en levande påminnelse om Guds närvaro ibland oss.”

Fönsterputsarmötet blev en sådan påminnelse för mig. Jag ska träna mer på det där med mildhet. Alla människor är känsliga individer, tror jag, även de som inte vill kännas vid det. Känsliga människor behöver mildhet. Och jag tror att vi alla har mildhet inom oss, någonstans, som vi kan ge varandra.