Dagen när förlåtelsen sprack

-Det är som att sitta i FÄNGELSE! vrålar han, med femåringars hela säkerhet.
-Om du tycker att dagis är som fängelse, har du inte suttit i fängelse, säger jag, som inte heller vet exakt vad det innebär med fängelse, men inbillar mig att det är något som är betydligt värre än fingermålning och sångstunder.
-Nä, säger han, men jag har gått på dagis och då vet man för dagis är som ett FÄNGELSE!
-Vad är värst? frågar jag, när jag manövrerar ut bilen på stora vägen.
-Man måste göra som de säger hela tiden, säger han, och man måste följa deras regler – DERAS regler, mamma, inte mina regler – och så måste man (och jag hör på hans tonfall att vi nu kommer till det verkliga skälet) så måste man säga förlåt bara för att man råkar ta någons pussel.

Bilen är strax framme vid parkeringen och jag följer med honom in. När snälla fröken Åsa möter i dörren skriker han ”FÖRLÅT FÖR ATT JAG KOMMER ATT TA ISAKS PUSSEL IDAG OCKSÅ” och stampar iväg.

-Vi har ett nytt pussel, förklarar Åsa, och alla barnen vill — men innan hon hinner förklara kommer han tillbaka, den argaste femåringen någonsin, med en rund, slät, hjärtformad sten i handen. Det här är förlåtstenen, förklarar han för mig, och den tänker jag ha HELA dagen. För jag kommer att behöva den!

Åsa förklarar för mig att förlåtstenen är ett sätt att kunna visa att man vill bli sams utan att behöva säga förlåt till varandra. Man kan lämna stenen till varandra, och då är det lättare att börja processen med att försonas. Jag funderar, medan jag går till bilen, på hur skicklig personalen måste vara för att kunna förhindra att barnen kastar förlåtstenen på varandra. Och så åker jag till jobbet.

På eftermiddagen, så tidigt jag kan, hämtar jag min unge fånge. Vid det laget håller han inte längre förlåtstenen som en stridsyxa i handen, redo på förhand för alla de förlåt han kommer att behöva uttrycka. Det behövs inte, säger han, för den rasade i golvet och gick i fem olika bitar och några små grus, när kompisen My hade försökt ta den från honom.

Inget farligt hade hänt, sade den ständigt helgonlika Åsa, men dagis hade nu fem förlåtelsestenar istället för bara en.

-Nu är den som ett pussel, jublar min son. Ett liksom vahetere egetgjort pussel. Det BÄSTA pusslet.
-Så dagis är inte som ett fängelse mer? frågar jag, på väg till bilen.
-Nej, det är som pusselhimlen, säger han. Pussel och pussel och inget måste man stjäla.

Det är en ganska bra beskrivning av frihet, tänker jag. Kanske är det till och med en beskrivning av tron.

En trasig förlåtelsesten har så många bitar att det räcker åt alla. Och kanske, kanske, kan vi alla komma med våra små bitar av outtalat förlåt, och tillsammans pussla ihop det bästa pusslet av alla: en bild av hur vi slipper ur den skam vi fångar oss själva i.

Tänk om vi kunde komma med de stenar vi tvingar oss att bära, det förlåt vi gärna skulle vilja uttrycka, men saknar ord för, tänk om vi kunde lägga samman dem, lämna ifrån oss dem. Vem vet vad det skulle bli av våra bitar, en hel sten, en grushög, en bergvägg, en klippa.

Och på den klippan kan vi bygga vår kyrka.