Skam och trasigt tak

Har du skämts för dig själv någon gång? Har du varit så uppfylld av känslan av skam att det varit svårt att andas? Har du velat sjunka under jorden någon gång?
I min församling har jag möten med ungdomar men också med barn, vuxna och äldre. Gång på gång händer det. Människor samlas och möts för första gången, några är osäkra. Nervösa blickar utbyts. Hur ska vi hälsa på varandra? Någon skäms och vågar inte ta plats.

Svårigheter att hantera sociala koder och känslan av att vilja sjunka under jorden har funnits i alla tider. Inte bara i pandemitid. Till och med på Jesu tid. Som den där gången när några vänner tog med sig en lam man till Jesus. Det var trångt i huset där Jesus var, säkert så trångt att vi som lever i coronans era skulle få fullskalig panik.

Vännerna blev nästan orimligt kreativa av folksamlingen. De insåg att de inte kommer komma fram till Jesus med sin sjuka vän. Vad gör de då? Jo, de bryter upp taket och sänker ner mannen inför Jesu fötter. Murbruket föll som snö i Jesu hår och skägg.

Kan du föreställa dig hur mannen kände? Jag tror inte att han tänkte att det var kul att hissas ner för en främlings fötter. Jag föreställer mig att mannen skämdes. Att ligga där utan möjlighet att röra sig, inför allas blickar. Jag tror att han inte ville vara till besvär, men kanske hoppades han på att en ny tid skulle komma? Att han skulle få chans att vara något mer än den lame mannen.

Den där dagen, bland dammet och spåren av det sönderbrutna taket, buren av vännernas tro, blir mannen helad. Han fick ställa sig upp och ta sin bädd och gå, och på vägen prisade han Gud.

Skäms du för dig själv ibland? Tvekar du på om du ska ta plats? Vill du sjunka under jorden ibland? Det är okej. Jesus tog emot mannen som inte kunde röra sig, han lät honom inte sjunka djupare, han reste honom upp och gav honom anledning att jubla.

Vad gör du med din skam? Har du vänner som bryter igenom den? Vänner som bryter upp taken i ditt liv, i dina sammanhang?

Det är förstås rätt opraktiskt att ha ett trasigt tak. Det finns risk att solen bränner, regnet förstör och en massa annat. Men så finns det något vackert där också, för genom det trasiga taket kan vi ana något mer. Ana att världen är mer än rummet vi just nu är i.

Så tror jag att vi mår gott av att tänka ibland. När vi står där och vill sjunka genom marken, ja, då kan vi testa att tänka situationen som om det finns ett tak att riva upp. Det går att försöka släppa känslan av skam för en stund och inte låta den definiera dig som människa.

Det går också att stanna upp, och inse: Jesus möter mig här. Mitt i utsattheten, mitt i skammen, mitt i livet möter Jesus oss. Genom våra självbyggda och våra påtvingade tak är han beredd att kliva in. Jesus vill möta dig, oavsett om du eller han behöver riva tak, väggar eller känslor av skam.

Jesus är redan här, just där du är.