Det finaste minnet jag har av min farmor är när hon höll min äldste son för första gången. Han var liten, skrynklig, någon vecka gammal. Hon var krokig, rynkig och grå, satte ned sin handväska och tog honom i famnen. Det var första barnbarnsbarnet och man såg hur det lyste i hennes ögon när hon satt där med bäbisen. Så länge jag kan minnas var min farmor en bönetant. Och mycket riktigt, hon viskade något tyst till sitt barnbarnsbarn. Trots att hennes ögon inte riktigt såg fanns ett ljus i hennes blick när hon mötte ett barn som gav henne glädje och hopp om framtiden.
Det är det jag ser i bibelberättelsen om Symeon och Hanna. Det är så jag föreställer mig att denna åldrande bönefarbror och gamla bönetant mottog Jesus-barnet i Jerusalems tempel. De hade levt sina liv nära Gud, men också sett mörker, lidande, hat och maktlöshet. De hade upplevt både gemensamma och privata tragedier.
Men trots det litade de till Guds löften om räddning. De väntade på att ljuset skulle tändas. Väntade på frälsaren på den plats där alla barn i deras kultur skulle passera – i templet. Väntade på början till slutet på sitt folks lidande. Och när de såg barnet så såg de framtiden. Gud tände ett ljus i deras liv. Jag är övertygad om att det lyste i deras ögon.
Nu på söndag är det Kyndelsmässodagen, den dagen då man i kyrkan enligt tradition välsignar de ljus som ska brukas under kommande år. Ljus som ska brukas på altaret och visar på Guds närhet i gudstjänsten. Ljus som tänds i ljusbärare och visar på Guds kraft hos de människor som vi ber för. Ljus som tänds för de som döpts, för de som dött, för oss själva och våra familjer. Böner som ger oss hopp och tillit att kunna bära lidande och sorger tills räddningen kommer. Ljus som lyser i mörkret.
Det har varit ett svårt år och att många har känt sig fånga. Psykisk ohälsa, ensamhet, fysisk sjukdom, sorg, utsatthet – många människor lider. Strukturella orättvisor, diskriminering och polarisering plågar vårt samhälle. Vi är i lika stort behov av räddning idag som för 2000 år. Räddning från det onda vi drabbas av, räddning från det onda som vi själva bringar genom våra val, frälsning från syndens destruktiva makt.
Men vi ska inte släppa taget om tron. Vi ska inte tappa greppet om hoppet. Vi ska inte bli kyliga i kärleken. För vi har ett ljus i Jesus Kristus. Ett ljus som blir tydligt varje gång vi ber. Varje gång vi upptäcker att Guds löften är sanna. Varje gång i upplever närhet i utsatthet.
Under vår livstid kommer vi att få uppleva hur tron föds, hoppet växer och kärleken segrar. Då kan vi luta oss mot Symeons ord: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du berett åt alla folk”.
Och liksom min farmor bad för mitt barn vill jag be:
Gud, vår värld ropar fortfarande efter räddning från allt ont.
Tack för det ljus du har tänt genom Jesus Kristus.
Låt det lysa genom oss, så att vi ser den väg du kallar oss att gå.
Låt oss bli till hopp och välsignelse.
Amen.
Kommentera det här inlägget