Jag satt och scrollade på facebook. Så där som man gör ibland. I en kö, på en busshållplats eller på toaletten. Foton, nyheter och upplevelser som människor delar med sig av rullar förbi på skärmen. Jag ska erkänna att jag inte var så engagerad i scrollandet. Det är man nog sällan. Det är mer av en slentrianhandling, en omedveten vana som smugit sig på. Men så såg jag något som gjorde att jag stannade till. Jag scrollade upp lite och såg att det mycket riktigt var vad jag trott att det var. Något jag inte sett på länge. En omfamning.
Ett foto på en kvinna som får krama om sin mamma för första gången på över ett år. Vaccinet har kommit. I kvinnans ansikte finns lycka. Inte något glättigt och enkelt utan djup lycka som rymmer både smärta och glädje. Smärtan från den långa isolering och saknad som funnits det gångna året. Glädje över att äntligen få sjunka in i förälderns trygga omfamning, över att veta att det är som det ska vara.
I söndagens evangelietext talar Jesus till lärjungarna om hur han inte kommer att vara hos dem utan försvinna från dem en tid. Han försäkrar dem om att trots att det kommer att komma svåra tider så kommer de få se honom igen, de kommer att få glädjas igen. Jesus säger det innan han fängslas, innan hans död och uppståndelse. Kanske menar han den korta stunden som de skulle klara sig utan honom. Eller så menade han den längre tiden efter himmelsfärden när de blev utsända i världen och inte längre kunde möta honom ansikte mot ansikte. Kanske pratade han om båda två. Antagligen var det så. Jesus är bra på att säga flera saker samtidigt.
Jag tror dessutom att han pratade med oss också. Han talar in i våra liv, in i våra svårigheter och motgångar. En påminnelse om att trots svåra tider så ska vi få glädjas igen, både i våra liv nu men också när vi får möta honom ansikte mot ansikte i evigheten.
För mig kommer fotot på kvinnan som blir omfamnad av sin mamma bli ett minne som jag bär med mig. En bild av hoppet om att det kan komma glädje efter svårigheter, om hur glädje är möjlig trots att smärtan av det svåra finns kvar. En påminnelse om det som Jesus talar om och försäkrar oss om. Jag kommer bära den bilden i min oro, i min ångest och i mitt tvivel som en bild av hopp.
Jag kommer föreställa mig hur jag en gång ska få sjunka in i Jesus famn och hur mitt ansikte får rymma samma lycka som fanns hos kvinnan som blev omfamnad av sin mamma. En lycka som får rymma både all smärta som varit och glädjen över att det äntligen är som det ska vara.
Johan Garde, präst