En fest för de ofestliga

Jag såg att tjänarna till den där högt aktade mannen var på väg att lämna ut inbjudningskort till de som skulle gästa hans fest. Det var inte vem som helst som fick inbjudan. Jag visste att jag inte var en av dem. Det brukade jag inte vara. Jag hörde liksom inte till innegänget.

Det fanns andra som jag visste inte heller skulle bli bjudna. Jag tänkte på tjejen med adhd som inte kunde sitta still. Och han killen med autism. Ja och så var det ju hon, transpersonen, hon som var född med fel fysiskt kön. Det fanns de som ansåg att hon var en kille trots att hon själv sa att hon var tjej. Jag kunde aldrig förstå varför andra försökte bestämma över hennes liv.

Så fanns det den där tuffa killen som kunde hota med både det ena och det andra. Många var rädda för honom och en del ville att han inte skulle få vara kvar här utan flyttas till ett annat ställe. Men jag visste att under fasaden fanns en liten rädd kille som skaffat sig ett hårt skal. Så var det hon som varit med om ett trauma och var rädd för mycket. Och han som var homosexuell, han som några ansåg sig ha rätt att ha åsikter om, som sagt till honom att det var syndigt att vara homosexuell. Jag kunde inte förstå hur de kunde tänka så. Det fanns ju inget syndigt i det. Kärlek liksom.

Jag tänkte också på hon som brukade sova ute och tigga pengar till mat. Hon hörde inte heller till de inbjudna. För att inte tala om den unga killen från Afghanistan. Honom skulle de inte bjuda. Vi var en del som inte passade in i den där ”normala normen” som det ansågs att man skulle vara i.

Nu hörde jag tjänarna komma tillbaka. De mumlade något om att alla de inbjudna hade tackat nej. Det var konstigt! Så brukade det ju inte vara…

Efter en stund kom han, den högt aktade mannen, ut i egen hög person. Han var arg och besviken. Det syntes tydligt.  Han sa: ”De vänner jag trodde jag hade var inte mina vänner på riktigt. De ville inte komma på min fest. Jag tror att de vill ha mig som vän bara för att jag anses ha hög status. Det har fått mig att tänka till. Kanske finns mina vänner hos er?”
Han gick fram till tjejen med adhd, killen med autism, transpersonen, den tuffa killen, tjejen som var rädd för mycket, han som var homosexuell, killen från Afghanistan, kvinnan som brukade sova ute och tigga. Och han kom fram till mig. Han sa ”Förlåt, jag såg er inte som de människor ni är. Jag gjorde fel. Skulle ni vilja komma på fest hos mig?”

Plötsligt var det som han sjönk ihop lite. Han sa med darrande röst: ”Bara så ni vet det så har jag social fobi… fester är inte så väldigt lätta för mig.”

Jag såg att de olika människorna försiktigt började följa efter den högt aktade mannen med social fobi in på festen. Jag stod kvar en sekund och tvekade innan jag också gick efter. Då råkade jag vända blicken bakåt. Där såg jag Jesus stå och le ett varmt och nöjt leende. Sedan såg jag att han gick bort till de som tackat nej till festen och tittade ömt på dem. Det såg ut som han viskade: ”Ni får komma till festen ni också. Om ni ångrar er. När ni vill.”