Del av något större

Fotboll är inte min grej, jag är rädd för bollen och när jag var barn förstod jag aldrig hur man skulle kunna styra bollen med fötterna.

Jag skriver den här texten medan Sverige möter Nya Zeeland i OS-fotbollen och kan inte låta bli att då och då slänga en blick på tv:n som står på, tyst, i bakgrunden. Trots att fotboll inte är min grej, så förstår jag att det svenska landslaget är mycket skickligt. Det fungerar som en mycket välkoordinerad organism, där varje del har en viktig uppgift och där varje del är omistlig.

En god vän till mig säger att de svenska damerna är så skickliga att hon tror att Sverige tar OS-guld. Jag litar på henne, för jag kan alldeles för lite om fotboll för att bedöma något sådant. När den här bloggen publiceras närmar vi oss upplösningen, då vet vi kanske svaret: Vann Sverige OS-guld i fotboll?

Nu undrar du kanske varför du får läsa en text om Sveriges framgångar i OS, när du förväntade dig att få läsa om tro, tvivel och Gud? Om Paulus hade skrivit sina brev till församlingarna idag, i en fotbollstokig nation som till exempel Sverige, så tror jag att han också hade använt fotbollen för att få fram sina poänger.

Människor har nog spelat boll i alla tider, och fotbollens allra äldsta ursprung sägs vara Kina. Men i Europa blev fotboll populärt först i mitten på 1800-talet, då sporten fick ungefär den form som den har idag. Eftersom fotboll inte fanns som en möjlig metafor för Paulus fick han ta de sportmetaforer som han hade till hands, bland annat skrev han faktiskt om löpning.

Han skriver också om människokroppen, hur viktig varje del av kroppen är för att det ska bli en kropp. Precis som varje spelarposition är oersättlig i fotbollslaget, så är varje del av kroppen oersättlig, så är varje människa oersättlig. Vi är människor skapade till Guds avbild, och vårt bidrag till världen är unikt. Mänskligheten skulle inte se likadan ut om du och jag inte fanns, eller om vi ersattes med någon annan. Det handlar om vårt varande mycket mer än om vårt görande. Där ligger den stora skillnaden mot fotbollen, tror jag.

Den matchen vi spelar i livet pågår så mycket längre än 90 minuter, för många av oss kommer den pågå närmare 90 år. Medan fotbollsspelarna oftast spelar på samma position hela matchen så växlar våra uppgifter i livet med åldern. Ibland är vi målvakter, försvarare och andra gånger forwards, eller mittfältare, ibland sitter vi på bänken och andra gånger coachar vi.

I längden är inte det viktiga vilken position vi spelar på, eller hur bra vi är på just den positionen. I längden är det viktiga att vi tillhör ett lag, ett lag som inte bara samlas runt en boll, utan runt en Gud som har skapat världen och allt som är i den.

Vi tillhör Gud, vi är Guds lag som inte är utsända för att spela fotboll, utan för att älska allt vi pallar varje dag*. Våra motståndare är inte de andra människorna, våra motståndare är vårt eget tvivel på vår egen och andras tillhörighet.

Vi är viktiga, och världen behöver var och en av oss. För utan målvakt vinns inga fotbollsmatcher och utan supportrar sänks stämningen och om du hittar din egen plats riskerar du inte att ta någon annans.
*citerat ur en låt av Stefan Sundström